Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - E. G.: Teater-revy - Emil Schiött: Skogslif (dikt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER-REVY.
TI9
Den eleganta och smakfulla uppsättningen hade afstått från hvarje försök
att angifva lokalfärgen.
Turgeniews lilla pjes hade de hos honom vanliga egenskaperna; en
förträfflig, halft episk’ skildring af människor och förhållanden, samt
afsak-nad af egentligt dramatiskt lif och handling. Den ställer därföre anspråk,
att man skall höra på, hvad som säges och själf tillgodogöra sig
skildringen, och kanske äro dessa anspråk för höga för Stockholms-publiken.
Så mycket sämre för publiken! Spelet var förträffligt och lät stycket
komma till sin fulla rätt på ett undantag när. Beklagligt nog hade just
detta undantag slutrepliken att "säga, och den sades på ett sätt, som
skadade totalintrvcket. •
EG
Skogsüf.
Dit ej af mänsklig äflan ett ljud mitt öra når
men blott naturen talar, min gång jag ställer ofta,
långt in i skogens gömslen, bland tufvor och bland snår,
där skrämda fåglar flyga och vilda blommor dofta.
\
Jag sitter mången timma och lyss till enslig bäck,
som mellan nötta stenar i solskensglitter skvalar
att tömma sina flöden, där skogssjö hvilar täck,
af ljusgrön ängsmark kantad och dunkelgröna alar.
Jag klättrar upp för klinten bland snår och ormbunksblad
och låter blicken, vidgad, ett haf af grönska följa
långt bort till synkretsranden, där, glänst af solens bad,
ett kyrktorn ljust sig höjer ur skogens gröna bölja.
Där hallonbuske slagit i något stenrös rot,
min gång jag gärna hejdar ett saftigt bär att plocka.
Jag följer intet syfte; men, nyckfull, styr min fot,
hvart stundens lust mig manar och skogens syner locka.
Den lille röde ekorrn, på ströftåg stadd som bäst,
af plötslig undran gripen, sitt viga språng försenar.
Han ser med skygga ögon en stund på sällsam gäst
och hoppar sedan undan bland täta löf och grenar.
När så jag vandrat länge omkring i enslig ro,
till trädens susning lyssnat och trådt de vilda gräsen,
mig är, som vore skogen mitt hem,# mitt gröna bo,
som vore själf jag blifven ett lyckligt skogens väsen.
Låt .mig få se ditt anlet, du skogens trolska rå!
Låt mig hos dig få dröja i dina svala gömmen!
Uti förtrollad lustgård, dit inga sorger nå,
vi drömma ljuft tillsammans den korta sommardrömmen.
Emil Schiött.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
