Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7–8 - Mathilda Roos: Genom skuggor. Berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENOM SKUGGOR;
233
helt olika det trumpna uttryck, som nyss legat öfver hennes ansikte, — jag
förkyler mig aldrig, jag är härdad mot ali slags köld! —• —
— Men sätt åtminstone på er den här, — fortfor diplomaten, i det han
höll upp en schal mot Gabrielle, — tillåt mig ...
— Tusen tack. Men ni kunde ha skaffat mig ett vackrare plagg. Hvar
i ali världen har ni tagit den där gamla schalen? Det ser ut, som om den
tillhört min grand’tante!
Diplomaten lade hufvudet på sned och såg uppåt med en komisk grimas.
— O, de kvinnorna! Om ni hölle på att frysa ihjäl, tror jag ni skulle
föredraga det, framför att sätta pä er en sak, som inte klädde!
De sågo skrattande på hvarandra; diplomaten ryckte på axlarne, drog en
imdergifven suck och vek ihop den försmådda schalen.
Under detta samtal hade Johan stått orörlig kvar på balkongen. Han
och diplomaten hyste för hvarandra det minsta mått af välvilja, tvenne personer
kunna känna utan att direkt hata hvarandra. Johan föraktade sin medtäflare
om Gabrielles gunst så grundligt, som - en arbetsam, okonstlad och sann natur
föraktar tillgjordhet och högmod, och diplomaten å sin sida betraktade Johan
som . en skuggbild, ett intet, som han hvarken såg eller hälsade på.
För ögonblicket tycktes äfven Gabrielle dela denna uppfattning. Hon
pratade och skämtade med diplomaten som om Johan icke funnits till, och då
denne slutligen, med hjärtat svällande af harm, försökte tilldraga sig hennes
uppmärksamhet genom att göra en afskedsbugning, låtsade hon inte ens märka
honom. *
— Ursäkta, det är visst någon som . . ., — afbröt slutligen diplomaten
och gjorde en vårdslös handrörelse mot Johan, alldeles som om det varit fråga
om en betjänt eller ett stadsbud.
— Ah . . . jaså ... förlåt, — utbrast Gabrielle med den mest
öfver-raskade min,— jag hade "alldeles glömt. Går du redan? —
— Ja, jag går . . . det är ej värdt att stanna längre, — svarade Johan med
låg, osäker stämma, i det han fattade Gabrielles framsträckta hand. —
Godnatt , . . farväl ...
— Godnatt, — svarade Gabrielle och besvarade hans bedjande,
passionerade blick med hela denna hjärtlösa köld, en nittonårig flicka känner för
den kärlek hon kallar omanlig och tröttande, då hon ej själf delar den.
Johan släppte hastigt hennes hand, gjorde en kort bugning, vände ryggen
åt diplomaten och lemnade balkongen. •
Diplomaten snodde sina mustascher, lutade sig vårdslöst mot balkongräcket
och såg efter Johan med ett ironiskt Ögonkast.
— Pauvre diable! — sade han med en axelryckning, — nu går han och
dränker sig! —
—- Eh bien, que voulez vous? — svarade Gabrielle skrattande och gjorde
en kokett härmning af hans gest, — det är sannerligen inte mitt fel. Jag kan
inte gifta mig med alla, som falla på den dumma idéen att bli kära i mig.
Men hvad hålla de på med därinne nu? — fortfor hon hastigt, då hon i
diplomatens ögon såg en oroande blixt. — Har han .inte slutat ännu?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
