Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENOM SKUGGOR;
235
salongs-religion, utan i stället skickade en gammal ful vikarie, vi finge väl se,
hur många af de där »törstande» själarna som stannade kvar och hur många
som inte gäspade ihjäl sig. Åh, jag vet hurudana de äro, jag! — tillade hon
med en min af människokännedom, som på det mest bestämda sätt trotsade
alla invändningar.
— Min nådiga fröken Gabrielle,— svarade diplomaten småleende och
lutade sig i en faderligt själfsvåldig ställning Öfver balkongräcket mot Gabrielle,
— ni har tvifvelsutan gjort mycket skarpsinniga iakttagelser, och om ni under
edra kommande lefnadsår fortfar att samla erfarenhet och visdom i samma mått
som hittills, så blir ni sannolikt en annan drottning af Saba. Tillåt då en
sådan stackare som jag, hvilken väl fortfarande kommer att befinna sig på de
lägre stadierna af erfarenhet och insikter, att komma och hämta visdom hos
er! —
Han ville fatta hennes hand, men hon drog sig häftigt undan honom,
stucken af hans skämtande ton. Hon ansåg verkligen sig själf ha en mycket
stor erfarenhet, hon ansåg sig ha gått igenom lidanden och pröfningar, som vid
nitton år beröfvat henne lifvets alla illusioner, och hon kände nu en harmsen
smärta öfver detta gäckeri med ett själslif, på hvars hemligheter hon ensam
burit och som sannolikt aldrig skulle bli förstådt af någon.
— Nu har han slutat, — sade hon kallt och gjorde med hufvudet en
rörelse åt salongen, — ka-nske vi gå in? —
Utan att afvakta svar, svängde hon sig hastigt om och gick in i salongen.
Diplomaten reste sig upp ur sin halfliggande ställning och följde långsamt
Gabrielle, under det att han energiskt snodde sina mustascher, liksom för att
därmed afleda den förtret, han kände Öfver att denna angenäma på-tu-man-hand
blifvit så hastigt afbruten.
Då Gabrielle kom in i salongen, hade pastor Wallner just slutat att
uppläsa ett religiöst poem, och under några sekunder herskade bland åhörarne den
djupa tystnad, som plägar uppstå efter ett föredrag, som slagit an, och som
sedan efterträdes af så mycket lifligare samtal.
Det var en stor, vacker salong, möblerad i modern stil med braskuddar,
draperier, makartsbuketter, solfjädrar, plyschbord, konstföremål o. s. v. Längst
uppe i rummet hade föreläsaren sin plats vid ett särskildt bord med lampa och
vattenglas, och framför honom på halfcirkelformade rader af stolar sutto
åhörarne, förnämligast damer.
Den första, som afbröt tystnaden efter föreläsningen, var värdinnan i
huset, grefvinnan Barneken, som satt på främsta stolsraden, närmast pastorn. Hon
var en kvinna, som utan att längre kunna kallas ung, likväl genom sitt sätt
att kläda sig gjorde anspråk på att ha kvar någon ungdom; hennes gestalt
var lång och mager, ansiktet kantigt men regelbundet, och ögonen skarpa och
oroliga.
— Hvilken härlig sanning genomgår icke det poem, vi nu fått höra! —
utbrast hon, och då hon talade och hennes blick fästes på pastorn, fingo
plötsligen de hårda anletsdrågen ett vekt, smäktande skimmer. — Hur ofta har
jag inte tänkt detsamma, fastän jag ej haft förmåga att kläda mina tankar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
