Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7–8 - Mathilda Roos: Genom skuggor. Berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 GENOM SKUGGOR.
sätt, och tycktes räcka till att gifva alla ett deltagande ord eller en
uppmuntrande blick. Den kvinnodyrkan, för hvilken han som predikant var föremål,
och som förklarades lika mycket af hans vältalighet som af hans vackra,
regelbundna ansikte med de djupa ögonen och den fina, själfulla munnen, hade
hans kärleksfulla sinne idealiserat, så att han icke såg, eller kanske snarare
icke ville se, allt dess slagg, utan endast de guldkorn af sanning och verkligt
religiöst behof, som möjligen kunde gömmas däri. Det var hans innerliga
önskan att kunna föra törstande själar till Gud, och han trodde uppriktigt,
eller åtminstone så uppriktigt som det ligger i människans förmåga att vara,
att dessa torsdagsaftnar, då han» föreläste och höll bön i grefvinnan Barnekens
salong, och då ban naturligtvis hade tillfälle att mera förtroligt närma sig sina
åhörare, skulle bli välsignelsebringande for alla dessa i fåfänga och världslighet
snärjda människosjälar.
Då teet var drucket, intogo damerna ånyo på värdinnans uppmaning
sina platser, och pastorn gick fram till den improviserade talarestolen. Det
lifliga sorl, som för en stund sedan herskat i salongen, hade plötsligen
efter-trädts af en djup tystnad, under hvilken pastorn stod med händerna
sammanknäppta och hufvudet nedböjdt. Därefter såg han upp, läste ett kapitel ur
bibeln och improviserade på ett för honom egendomligt, gripande och
omedelbart sätt en kort aftonbön.
Då bönen var slut och åhörarinnorna efter några sekunders tystnad reste
sig upp, hade flera af dem tårar i ögonen.
En bäfvande aning, uppväckt af de högtidliga ord de hört, om att det
i religionen fanns någonting högt och stort, som lönade mödan att söka,
berörde för ett ögonblick deras sinnen. Men det svärmeri, hvari pastorns
intagande personlighet höll dem fångna, och som flammade upp, då
afskedstagan-det med åtföljande sträfvan att få en blick eller en handtryckning började,
kväfde denna aning, och de slutade sin afton hos grefvinnan Barneken på
vanligt sätt, det vill säga i en mer eller mindre exalterad sinnesstämning,
späckad med ärliga föresatser att handla rätt, att läsa i bibeln, och att hjälpa de
fattiga.
Medan damerna höllo på att taga afsked, och grefvinnan var upptagen
af sina gäster, gick pastorn fram till Gabrielle, som för ögonblicket stod ensam
vid ett bord och nervöst bläddrade i sin styfmors psalmbok. Då hon fick- se
pastorn, slog hon genast ihop psalmboken och vände sig emot honom med
ett på samma gång trotsigt och skrämdt uttryck i ögonen.
— Förlåt mig, fröken Barneken, — sade pastorn vänligt och bestämdt,
— att jag på detta sätt blandar mig i edra angelägenheter, men vet ni af, att
ni för en stund sedan sårade er styfmor genom ert ovänliga och
besynnerliga sätt?
Gabrielle slog hastigt ned ögonen och bet sig i läpparne för att dölja,
huru de skälfde.
— Hvad har ni för rätt att lexa upp mig? — mumlade hon och återtog
sitt nervösa fingrande på psalmboken.
— Jag »lexar» inte upp er,— svarade pastorn med oföränderligt vänlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
