Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7–8 - Mathilda Roos: Genom skuggor. Berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENOM SKUGGOR;
239
ton, — jag endast visar er, att ni burit er tanklöst åt, ty något annat än
tanklöshet var det säkerligen inte.. Och hvad det beträffar att ha rätt att förebrå
så har hvarenda människa rätt att söka verka godt på den andra. —
— Ni verkar inte godt! — utropade Gabrielle hänsynslöst, i det hon
kastade hufvudet bakåt och gaf pastorn en konstladt djärf blick. — Åtminstone
ej på mig, — tillade hon, då hon såg, hur pastorn ryckte till och skiftade
ansiktsfärg, — mig gör ni bara olyckligare och elakare än jag är! —■
Med dessa ord, som nästan kväfdes af tillbakaträngd rörelse, vände hon
sig häftigt om och lemnade pastorn.
Denne stod under några ögonblick orörlig kvar och såg efter Gabrielle
med en sorgsen blick.
»Stackars barn», tänkte han, — »hon är som en sjuk, vingbruten fågel,
som behöfver vård och hjälp. Men hvem skall gifva henne det!» —
Gabrielles och pastorns samtal hade genast väckt oro i lägret. Trots
alla bemödanden att visa ett öfverlägset lugn, kunde grefvinnan ej hindra sina
ögon att oroligt irra bort till det hörn af rummet, där hennes styfdotter stod
med det vackra, ungdomliga ansiktet vändt mot pastorn, och bland de Öfriga
damerna hördes midt under afskedstagandet hastigt utbytta hviskningar: — Hvad
kan han ha att säga henne? — Så egei:, de som aldrig bruka tala ett ord
med hvarandra ... — Hvad i ali världen säger hon? —
Emellertid stillades deras oroliga undran, då de sågo, att Gabrielle
lemnade pastorn och att denne gick för att leta reda på sin hatt och sedan taga
afsked.
I någras hjärtan uppsteg nu ett svagt hopp, att om de klädde sig
långsamt kunna utvänta pastorn och kanske en stund få hans sällskap på
hemvägen, men grefvinnan var dem alla för slug. Det var icke första
torsdagskvällen hon och hennes gäster in i sista ögonblicket kämpade om den unge
prästen, och i dag som alltid blef hon den segrande. Då pastorn kom för
att säga henne farväl, tryckte hon hans hand på ett särskildt betydelsefullt sätt
och hviskade hastigt: — Vill pastorn icke sitta ned endast två minuter, jag
har en fattig familj, som jag ändtligen måste tala med pastorn om? Det är
så hjärtslitande, fadern lungsot sedan tre år, modern utsliten . . . sex barn ... —
Och pastorn ställde genast ifrån sig batten och satte sig ned, för att
åhöra grefvinnans meddelanden.
Det är sannt, att han var dödstrött, ty han hade arbetat hela dagen
nästan utan en minuts hvila, och som ban skulle vara tidigt uppe följande
morgon, längtade han att få komma till ro, men då det gällde att höra talas
om och att kanske kunna afhjälpa sina likars nöd, fanns det ingenting han ej
kunde försaka.
Emellertid hade grefvinnan ännu en strid att genomkämpa, innan hon
blef ensam med pastorn. Då Gabrielle fick se, hur styfmodern ordnade sig
till en liten tete å tete med sin själasörjare, greps hon plötsligen af en
hätskhet, hvars styrka hon kände utan att förstå; hon afskedade ögonblickligen
diplomaten, som i det längsta underhållit henne med komplimanger och
filosofiska, betraktelser, fick tag i sina bägge yngre systrar Mimmi och Ebba, två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
