Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7–8 - Mathilda Roos: Genom skuggor. Berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENOM SKUGGOR;
241
Gabrielle kunde ingenting svara; hon kände hur hon nu, som alltid, så
småningom kom under, då hon försökte gifva sig i strid med sin styfmor.
— Ja, det är icke underligt, fortfor grefvinnan på samma torra sätt,
—: då man flera månader kväll efter kväll icke kommer till hvila förrän två
eller tre på morgonen! Jag kan icke beskrifva hur den här vintern har varit,
om Gabrielle möjligen en afton icke varit bortbjuden, har hon haft riktigt feber,
innan hon lyckats skaffa sig teaterbiljetter — eller fatt hit ett par af sina
vänner. Ett sådant nöjesjäktande lif blir till slut som ett morfinrus, man kan inte
lefva, om man inte får sin vanliga dosis däraf.
Grefvinnan ryckte på axlarna och såg på pastorn med den resignerade
minen af en person, som’ under en lång tid sett sina klokaste och mest
välmenande förmaningar bortkastade.
— Min goda fröken, — sade pastorn, vänligt förebrående, — ni skulle
icke så där missbruka nöjet, det kommer blott att föra med sig öfvermättnad
och lifsleda. Vore jag i grefvinnans ställe, — fortfor han och vände sig mot
denna, — så skulle jag förbjuda min unga dotter att på detta sätt förstöra sig
både till kropp och själ. —
Grefvinnan skakade på hufvudet med ett ironiskt leende.
— Jag har ingen makt öfver Gabrielle. Jag har bedt henne, varnat
henne, visat henne, hur lumpet, småaktigt., ja rent af syndigt detta världslif är,
som hon så ohejdadt öfverlemnar sig at. Jag har sagt henne, att jag visst
inte vill förbjuda henne att roa sig, tvärt om Gud tillåter en sund glädje, men
att nöjet skall vara nöje och inte som för henne det första och snart sagdt
enda intresset. Men tvinga en nitton års flicka, som varit med så länge och
så mycket som Gabrielle, det hvarken kan eller bör jag. —
Under dessa långa tal hade Gabrielle icke ens gjort ett försök till
invändning, men hon såg upp från den bok, hvari hon nyss bläddrat, och
hennes ögon mötte styfmoderns kalla, despotiska blick med ett på samma gång
hjälplöst och ursinnigt uttryck. ■ Hela hennes inre sjöd af begär att få ge
styfmodern svar på tal, och ändå kände hon sig fullkomligt försvarslös. Detta
utfall mot hennes nöjeslystnad var ju omöjligt att parera, emedan det i dess
minsta detaljer, ända till grefvinnans varningar och förmaningar, stödde sig på
fakta. Och ändå hur osannt var det icke i sig själf! Hur lömskt af
styfmodern att ställa sig som ett världsföraktande helgon, hon som jagade efter
hyllning, som brann af längtan att bli bemärkt och spela en roll, ■— och att
så göra pastorn till sin bundsförvandt och tillsammans med honom utslunga
förebråelser mot en nittonåring, som ännu är road af ungdomens nöjen!
Gabrielle skälfde af sinnesrörelse, men det var henne omöjligt att få ett ord öfver
sina läppar. Hon visste, att om hon sade något till sitt försvar, skulle hon
bli så upprörd, att hon ej kunde beherska hvarken sin yttre eller sin inre
människa, och hon kände en skygg fasa för att inför någon — aldraminst
styfmodern — blotta hvad som rörde sig inom henne.
Med ett nervöst skratt reste hon sig upp och slog ihop boken.
— Ja, det är väl bäst jag går och lägger mig, efter jag är så utlefvad,
Svensk Tidskrift 1S91. 7, 8. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
