Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7–8 - Mathilda Roos: Genom skuggor. Berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
GENOM SKUGGOR.
— sade hon, och skrattet förvred hennes mjuka, känsliga mun, så att det såg
ut, som om hon varit nära att brista i gråt.
Därefter sade hon farväl åt pastorn, som reste sig upp och vänligt
tillönskade henne en god natt, sträckte sin hand mot styfmodern, som berörde
den med sina fingerspetsar, och skyndade ut ur salongen.
Pastorns Öga följde med en lång drömmande blick den smärta gestaltens
snabba behagliga rörelse, ända tills Gabrielle hade försvunnit bakom portieren
i fonddörren. Då drog han en suck och vände sig hastigt mot grefvinnan.
Men grefvinnan hade märkt denna blick, och det var endast med den .
yttersta ansträngning hon kunde beherska sitt ansiktsuttryck och på pastorns
uppmaning åter upptåga det afbrutna samtalet om" den fattiga familjen. — —
Då Gabrielle kommit in i sitt rum och stängt dörren, kastade hon sig
på knä vid sängen och brast i gråt.
Hon trodde på fullaste allvar, att det i hela världen icke fanns någon
olyckligare och mera plågad varelse än hon. Hvart hon blickade, såg hon
endast lifsleda och hopplöshet. Det lif, hon fört i vinter och som gifvit
styfmodern anledning till de ogrundade förebråelserna, hade förstört hennes helsa,
gjort henne öfvermätt och blaserad — och ändå kände hon att hon ej kunde
undvara det. Sitt hem afskydde hon, styfmoderns blotta närvaro kunde ibland
göra henne så nervös och retlig, att hon måste gå sin väg, för att undvika
utbrott, som hon sedan måste ångra. Och så dessa religiösa sammankomster,
denna pastor, hvars ord hon ej kunde låta bli att erinra sig, hvars bild hon
ej kunde förjaga ur sitt minne, fastän hon i djupet af sitt hjärta kallade
honom en Tartuffe, — dessa söndagar, då hon tvärt emot vilja och föresats
gång på gång gick i kyrkan för att tillsammans med en elegant världslig
pu-plik åhöra en präst på modet och sedan håna och förakta sig själf därför —
och slutligen dessa underliga tankar, dessa förskräckliga olösliga frågor, som
likt blixtar än tändes, än slocknade i hennes själ, — allt detta bildade ett kaos
af det mest grumliga och otillfredsställda själslif.
Då hon gråtit en stund, reste* hon sig plötsligen upp, gick fram till toa-¥
letten, tog en handspegel och betraktade några ögonblick uppmärksamt sitt
ansikte. Midt i sin djupa, uppriktiga förtviflan hade hon gripits af en löjlig
nyfikenhet att få veta, hur hon såg ut under den häftiga sinnesrörelsen.
Sedan hon tillfredsställt denna nyfikenhet, kastade hon spegeln på bordet,
sammanknäppte händerna, lutade hufvudet bakåt med en omedvetet teatralisk
rörelse och utropade flere gånger:
— Jag afskyr lifvet . . . jag afskyr lifvet! ...
Därefter borttorkade hon omsorgsfullt sina tårar och började långsamt
kläda af sig. —
Det var ett litet vackert flickrum Gabrielle bebodde, ordnadt med en
blandning af konstnärlighet och salongssmak, som gaf hela rummet en prägel
af något oroligt och öfverförfinadt. Väggarne voro nästan täckta af bagateller,,
och man bokstafligen drunknade i den mängd olika föremål, som stodo på
hörnhyllor, plyschbord etc. Öfver Gabrielles skrifbord hängde ett krucifix, en
dödskalle och strax därbredvid en stor, brokig, uppslagen solfjäder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
