Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Cecilia Wærn: Italienskt familjelif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
italienskt familjelif.
ende fot i koket — och ändå voro de fulländade små aristokrater, blonda och
finprofilerade, ideella barnahufvuden.
Ofvanstående är blott ett exempel bland många, som jag sett eller hört
talas om. Karakteristiskt för Toscana är det; men det kanske icke är
öfverflödigt att varna mot att tro, att jag velat framställa det som typiskt — eller
att jag velat säga, att alla italienska adelsfamiljer äro fattiga, alla villor
belägna bland leråsarne. att hönsen öfverallt spatsera i förstugan eller att alla
svärdöttrar nöja sig med att föda barn, brodera tofflor och skämma bort
den yngste! **
I Italien räknades det denna svärdotter som en förtjänst, att hon icke
bråkade, då det * nu måste så vara för ekonomiens skull, och de andra
dessutom voro klokare än hon.
Så fort talet kom på, huru »de unga hade det», hörde jag alltid gärna
på, för att få en föreställning om huru de själfva bedömde sakerna. Mycket
nöje har jag också haft af diskussioner med begåfvade italienskor, hvilka af
naturen vanligen ha snabb, säker människokännedom.
De upplysta fördöma systemet med gemensamma hushåll och medge, att
just detta gör frestelserna dubbelt farliga för de unga hustrurna. När
mannen börjar försumma henne — för sitt arbete eller för sina nöjen — och hon
icke har ett eget hem, som sysselsätter tankarne och ger känsla af ansvar,
hvad skall då rädda henne, om en annan kommer och börjar hviska om
kärlekens suveräna rätt? Barnen? Ja, barnen göra det nog ibland, t. o. 111. ofta;
de flesta italienskor ha ju en lidelsefull kärlek till sina barn. Men själfva
sysslan med barnen tar för det mesta svärmor ifrån henne-, ; då det heter, att de
unga skola roa sig, de gamla befatta sig med huset och barnen. Allt detta
medgifva de själfva — men utan att därföre kunna förmå sig till att i
praktiken utdöma systemet. Det har både sina faror och sina obehag, men......
det är häfdvunnet, och om de gamle Önska det, bör man rätta sig därefter.
Andra tro ej så mycket på farorna — de blifva ändå alltid mannens
ensak — men medge obehagen för den unga frun af detta lif under svärmors
absoluta välde. Men hvilken lefnadsställning har icke sina obehag, som man
måste finna sig i? Resignation är lifvets största dygd, och den kärlekslösa
egoism hvarom den nordiska uppfattningen talar, är hvarken vacker eller
efter-följansvärd. .
Andra åter teckna de ljusaste bilder af förhållanden af idel kärlek mellan
unga och gamla. Jag såg själf exempel härpå, däribland ett riktigt vackert.
Det var ett ungt par, han professor vid en teknisk skola, hon en
språklärarinna, som fortsatte att undervisa. De voro förälskade, lyckliga ännu efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
