Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Georg Nordensvan: Romerska dagar på 1840-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMERSKA DAGAR PÅ 1 840-TALET.
277
blom. Allt han såg omkring sig af natur, af lif och konst flöt samman till
en stor känsla af frihet, af lycka, ungdom, konstnärsglädje. Och det var med
pilgrimens otåliga längtan, han såg framför sig mot resans mål.
Redan är han inne i Tiberdalen. Måleriska -små städer hänga som
kråk-bon litet hvarstädes på höjderna, växa ut ur bergens spetsar, gråa som klippan.
Tibern bubblar sig gulgrumlig i krokar fram genom fältet, cypresserna i
villornas trädgårdar stå svarta mot den dallrande, genomskinliga luften, och
Apenninerna följa hela tiden den resande — 1 stora, rena, plastiska linier utefter
venstra horisonten. \
Till dess postiljonen klatschar med piskan och ropar sitt:
’Ecco I Signori, cupola di San Pietro!’
Där, dä* höjer den sig mellan bergen, San Pietros jättekupol, luftigt
genomskinlig i solen.
Tröttheten efter den långa resan är glömd. Hästarna trafva på i lustig
fart. Timmarna äro långa. Ändtligen skramlar man i lustig fart utför backen
till Ponte Mölle —, och där vänta landsmännen.
»En solstråle från Rom» har Egron Lundgren satt som öfverskrift Öfver
ett på gamla dagar nedskrifvet minne af en utfärd från Rom för att hälsa nya
kamrater välkomna
Han skildrar nöjet på sitt älskvärda, målande sätt:
»Ack glada tid, när vi brukade gå at till Ponte Mölle för att där möta
och ledsaga andra skönhetens pilgrimer till den evigt unga staden. I den
gamla osterian vid vägen hvilade vi på de nötta träbänkarna omkring bordet,
på hvilket det fans mången långhalsad foglietta med velletrivin eller guldgult
Nostrale, den spruckna gitarren lyftes nu från väggen och glada visorna nästan
öfverröstade trumningar på dörrarne, skrattet och de många öppenhjärtiga
förtroendena. Ingen ansträngde sig att förstå hvad som sjöngs — det var nog,
att det var poesi — det var nog att meningen var god. Tyskarne skrålade
deras vackra kör: ’Noch ist die Flasche nicht leer’, under det Bianchin] drillade
någonting om
Una rosa
Preziosa
La pui bella nel giardiu ...
Men så fick man se i backen den väntade vetturan, förspänd med fyra.
uttröttade löddriga hästar och packad med full last. Långsamt hade det
gått, det syntes, Minst ett århundrade tycktes hon hafva varit på vägen; allt
Ur hans outgifna anteckningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
