Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - E. G.: Teater-revy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
teater-revy.
IV, och att danska folksången spelas fortissimo i uvertyren och afslutar stycket.
Denna framgång beror nog äfven på dess verkliga romantiska stämning, det
gör godt att höra de vackra folkmelodierna och sägnerna, bland hvilka många
äfven äro våra, och som aldrig böra dö. Låt oss hellre taga det för hvad
det är: ett gammalmodigt vackert stycke med tacksamma roller och vackra
taflor, och som kan taga sig utmärkt ut på scenen. Men dessa roller spelades
ej så bra, stycket var ej så väl satt i scen som möjligt varit, äfven med
nuvarande tillgångar. K. operans regissör är den man, som af alla svenskar
gjort mest för teaterregiens hos oss försummade konst, han har egnat ett helt
lifs arbete och kärlek däråt. Det är därföre »med hatten i hand» som jag
här kommer fram med några »erinringar».
En af de viktigaste figurerna i stycket är den gamla Karen. Men fru
Strandbergs framställning af den gamla, småleende och gemytlig, var förfelad.
Hon är en »klok gumma», denna Karen, hon har äfven på en festdag något
mörkt, dystert och vresigt Öfver sig, hon sätter hvarken på sig nystruket
len-nonsförkläde och hvit mössa med sidenband eller en älskvärdt småleende min.
Hennes tro på elfvor och troll, hvilken samtiden ej riktigt vill dela, har gjort
henne sluten och otillgänglig, endast motvilligt sjunger hon sin polska för folket
eller talar om för Måns, hur man skall söka skatten. Jag vet ej, om detta
missgrepp, i fall det är ett missgrepp, bor förebrås skådespelerskan eller
regissören, men den senare bör alltid känna sig ansvarig därföre. Likaså borde
hans instruktion hafva verkat, att scenen mellan Elisabeth och Ebbesen gåfvos
mera »tempo rubato», de böra äfven till det yttre byta -platser under detta
samtal, liksom de leka »kura gömma» med sina ord; ej som nu slå sig ned
på ett par stolar och konversera. Jägarekören får ej komma in och ställa
upp sig på två led, som kören alltid gjorde förr, men som numera sällan händer
äfven i den mest odramatiska opera; den glada jägareskaran rastar ett
ögonblick vid källan, men rastar verkligen, och drager sedan vidare. Elisabeth
Muncks brudkrans bands säkerligen ej af orangeblommor; och, framför allt,
kungens framställare, hr Ranft, får ej, då »Kung Kristian stod vid högan mast»
uppstämmes, se angenämt öfverraskad ut, blotta sitt hufvud och taga åt sig
hyllningen, allt under det han vänligt helsar på de sjungande. Styckets
handling är slut, då kungen förenat de älskande, se’n stiger han tillbaka in i ramen
af de öfriga medspelande, och folksången gäller styckets fosterland, alla lands
fosterlandskärlek, möjligen den danske monarken, om han finnes i salongen,
men bestämdt ej Kristian IV, såsom den där spelat med i pjesen. — Det är
att utan skäl afstå från en god effekt att låta hofmästaren på bröllopet
uppträda i samma dräkt, som han burit i andra akten; Köpenhamnarne jubla, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
