Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12–13 - Nils Erdmann: Octave Feuillet. En porträttstudie. I–III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
octave feuillet.
Julia de Trécoeur, heter det om en annan, »egde de mest harmoniska
former. Hon hade i sin blick, sin gång, sina rörelser det suveräna lugnet hos
en kvinna, som vet med sig, att det icke fins en enda svag punkt i hennes .
skönhet. Bröst och axlar bibehöllo under dansen marmorns kalla och glänsande
renhet.» Hon tycker, att hon är släkt med den antika konstens värld. »Då
jag reste i Italien» — säger hon till sin styffar — »och såg alla dessa så högt
beundrade minnesmärken och marmorstatyer, gjorde jag .egendomliga
reflexioner. Jag sade till mig själf, att dessa prinsessor, dessa den antika världens
gudinnor, hvilka gjorde herdar och könungar vanvettiga, och för hvilkas’ skull
krig utbröto och helgerån föröfvades, sannolikt voro sådana kvinnor som jag.
Då kom den ödesdigra tanken på min skönhet öfver mig. Jag förstod, att
jag var i besittning af en ytterst ovanlig makt, att jag var en helig varelse,
som icke hade rätt att skänka bort mig "till ett alldagligt pris, utan endast
kunde bli belöningen för — hvad vet jag — en stor bragd eller ett stort brott.»
Leonora i Dalila är en rent antik typ*. Hon eger »den stränga och
förkrossande skönheten hos en hvilande backantinna». »Ni bar ju» — säger
Roswein. — »sofvit länge, är det ej så, i ett af Pompeji nu begrafna palats,,
och ni har vaknat på ert elfenbensläger, ännu helt blek efter den genom
vulkanen afbrutna romerska orgien.»
Feuillet låter i La fée grefve de Comminges drömma sig tillbaka till
’ öfvertrons tid, människosläktets barndom, gudarnes, nymfernas och feernas
guldålder. Han önskar ett rendez-vous med dessa öfversinnliga väsen; han låter
sin fantasi framtrolla deras bild; han önskar att blifva föremål för en
öfver-jordisk kärlek. Allt detta erbjuda nu Feuillets kvinnor männen. Läs blott
hans skildring af Marianne i La veuve! »Hon egde en sådan ideel tjuskraft,
att hon lät inbillningen framtrolla alla de stora och förföriska kvinnor, hvilka*
namn historien eller poesien förevigat.» Eller läs om den lilla Jeanne i
Histoire <Pune parisienne! »Hon var värdig en plats bland de odödliga älskande,,
öfver hvilkas oförgängliga kärleksförbindelser historien och legenden bredt en
en helig slöja.» Eller märk, hvad Camors upptäcker hos Charlotte —
personifikationen af de antika myterna, en rusig bachantinna, en kärlekskrank
gudinna, en öfverjordisk, omöjlig och otänkbar vällust!
Det ligger icke så litet af dekadans och raffinement hos dessa
passionerade • och excentriska gudabarn. Ofrivilligt erinrar man sig Taines yttrande i
Notes sur Paris, då man läser om deras öden — ord, dem han skref om
kejsardömets parisare: »Jag vet icke hvarför, men när jag ser dem skrida förbi
mig, kommer jag alltid att tänka på det gamla Rom eller det gamla
Alexandria. När jag sluter ögonen, förefalla mig dessa moderna hufvud, det ena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
