Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12–13 - Nils Erdmann: Octave Feuillet. En porträttstudie. I–III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
octave feuillet.
spelar, hon ’ dansar; hon låter kurtisera sig, närgånget och oblygt. »Ett enda
afbrott, en enda minuts ro, ett enda försök att tänka, att samla sig skulle döda
henne.» Se på fru de Talyas — den fullblodiga parisiskan — denna
rafine-rade och sfinx-artade dam! Eller..läs i Un mariage dans le nionde herr "de
Rias’ ord till hustrun, som lefver detta febrila världslif! »Ni beklaga er öfver,
att man öfverger er, att ni icke äro annat än edra mäns mätresser — för en
dag. Nå väl, det är sannt, och vet ni hvarför? Jo, emedan ni likna de där
andra kvinnorna. Ni äro deras fadda och ömkliga kopior.»
m
Hvad kan det i en sådan värld bli af den stora lidelsen? Jo, svarar
Arsëne Houssaye, »passionen är nu för tiden naken som verkligheten själf, t.
o. m. när den är sann. Om den kläder sig i poesiens dräkt, gör den soni
backantinnan, hvilken under vinlöfvet gömmer ett af sina bröst för att desto
bättre kunna gifva det andra till pris åt faunernas lurande blickar.»
Här gällde det sålunda för Feuillet att söka — icke efter en regel utan
efter ett undantag. Och hur han nu letade i Paris^tora värld, fann han äfven
sin typ i en liten väld krets af kvinnor. »De äro» — skrifver han om sin
utsökta élite-kår — »hedningar liksom de sköna och världsliga katolskorna
under i6:de seklet, älskare af lyx, rika tyger, dyrbara möbler, konst och
literatur, af sig själfva och af kärleken, och liksom Maria Stuart färdiga att åter
bli kristna under bilan.» Feuillet fann hos kvinnorna sin romantiska lidelse.
Feuillet blef den lidelsefulla kvinnans skald.
Än heter hon Charlotte, än Onesta, än Julia, än åter Leonora,
kejsardömets Dalila. Hon liknas vid en staty, en gudinna, en Afrodite, en af mytens
prinsessor, en af Roms kejsarinnor. Än längtar hon tillbaka till den antika
orgien, än till renässansens öfverdådiga kärlek.
Charlotte i Grefve Camors kallas för en gudinna. »När hon satte sig
i rörelse kunde man nästan tro, att hon nedstigit från en piedestal. Hennes
hufvud föreföll väl litet, alldeles som på de grekiska statyerna. Hennes mjuka
och rörliga näsborrar tycktes vara urholkade i genomskinligt elfenben af en
fin mäjsel. Hon hade det främmande och en smula skygga uttryck, som man
antager, att jaktnymferna egde.»..■ Hon vet, att hon är skön, kroppen är
hennes gud; drömmer hon, är det om en passion utan gräns. »leke» — säger
hon — »om dessa små intriger, dessa futtiga känslosvall, dessa amouretter,
som jag ser öfverallt i världen. Kvinnor, som öfverlemna sig för så litet, måste
i sanning vara eländiga varelser. Hvad mig beträffar, är min person helig för
mig, och skulle jag begå ett helgerån, kräfde jag, liksom Roms vestaler, en
kärlek stor som mitt brott, okuflig som döden.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
