Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363 octave feuillet.
han med en lugnande och uppbyggande försäkran, att gud icke har skuld i
den unga damens undergång. »Konklusionen af denna alltför sanna historia
är den, att i den .moraliska världen finnas inga vidunder. Gud skapar inga,
men människorna äro ofta orsak till deras uppkomst, Detta är hvad mödrarne
aldrig böra glömma.» Och när diktaren i Lhonneur (Tartiste skildrar den
vackra Beatrices lidelsefulla hopp om att hennes älskare skall bli segrare i
den egendomliga tvekampen mellan denne och hennes man; ja, när han låter
henne tillkännagifva sin önskan, i det att hon med en blick säger älskaren
allt, ger han sig nästan min af att hafva gjort denna teckning endast för den
moraliska konsekvensens skull. »Hon kände då, denna stackars varelse» —
heter det — »liksom så ^många andra före henne, till hvilken grad lidelsen
kan förvrida och fördärfva de renaste och ädlaste själar, när man låter
•den göra sig till herrskarinna öfver spillrorna af förnuftet, viljekraften och
hedern.»
Här gäller det alltså att göra lidelsen moralisk. Då blir den nämligen,
hvad den bör, enligt Feuillet, rent af en ideel och uppfostrande lifsmakt.
»Ty» — säger han — »den sanna lidelsen eger öfverraskningar, som bryta
alla föresatser, krossa ali logik, tillintetgöra hvarje beräkning. Derfna sublima
galenskap gör sig till eder herrskare; den rycker er med sig och förvandlar
er. Af en hvardagsmänniska gör den plötsligt en poet, af en feg usling en
hjälte, af en egoist en martyr och af själfve don Juan en renhetens ängel.»
Riktar man denna lidelse på det <goda, ädla och rätta, gör man äfven sitt
lif mer poetiskt och innehållsrikt. »Man kan» — säger Feuillet — »inlägga
passion i plikten, och det icke blott kan man, utan bör man. Ni invänder, att
den icke är poetisk? Sannt, men det är just hvad den måste bli för att kunna
öfvas med glädje. Och det är just detta, en romanesk natur hjälper oss
till — att göra den hvardagliga plikten poetisk.»
Isynnerhet bör man gömma den för det äktenskapliga samlifvet. Hade
endast Charlotte fått Camors, som hon älskade; hade icke Lucan varit Julias
styffader; hade blott den förtjusande lilla Jeanne blifvit gift — icke med herr
de Maurescamp, utan med herr de Lerne, kort sagdt med en person, mera
finkänslig och öm — månne vi icke då skulle erhållit en bild af den sanna,
den sköna och den moraliska lidelsen? »Äktenskapet» — säger grefve de
Lerne i En parisiska — »är för mig kärleken par excellence; det är möjligt
att kärleken i äktenskapet är en drömbild, men det är den vackraste af alla
drömmar, och ifall den någon gång realiseras, o ni ock blott till hälften, bor
det icke finnas något ljufvare, mera upphöjdt i världen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
