Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12–13 - Helena Nyblom: Francesco d’Andrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANCESCO D’ANDRADE.
379
arbete, men verkar direkte, som naturen själf. Till denna höjdpunkt kan
emellertid en konstnär komma. Det har nyligen Francesco d’Ändrade visat
den svenska publiken.
Han eger först och främst alla medfödda gåfvor i rikaste mått. Hans
skickelse har denna elegans och böjlighet.,’som man endast finner hos de
sydliga raserna. Denna slags rytmiska skönhet i rörelserna, som har sin första
grund i att armar och ben, hela kroppen är så välskapad, att tafatthet eller
klumpighet nästan blir omöjlig. Det är denna slags lefvande-rörlighet, som
är lika långt från den oroliga kantiga franska lifligheten, som från vår
nordiska hållning, hvilken, när den är som bäst, dock alltid påminner något om
korpral eller sergeant.
Det är ett fullkomligt misstag, då nordboarne tro, att sydländingarne
utmärka sig för en larmande liflighet.
Visserligen kan folket, då det kommer i rörelse, hålla ett väsen, som vi
icke kunna uppvisa maken till, men en gentleman skriker ej som en tysk för
att väcka uppmärksamhet. Ehrensvärd säger om italienarne: »Italienaren är
mogen och full af eld» — och hans ord passa också in på de andra
romanska raserna. d’Andrade är härpå det mest talande exempel. »Mogen och
full af eld.» Han beherskar så fullkomligt sin gestalt, sin mimik, att någon
•öfverflödig eller störande liflighet aldrig gifver detta pinsamma nervösa intryck,
som man ofta lider af vid en fransk dramatisk föreställning, men hvarje blick,
hvarje smil, hvar rörelse korresponderar med repliken, han har att säga, Är
det svårt att vara dramatisk skådespelare, så måste det vara ändå svårare att
vara dramatisk sångare, och för det mesta ha ju sångare nog att göra med
att så godt som möjligt få sina toner oclr ord framförda, så att de icke kunna
•öfvervinna den svårigheten att också tänka på sitt uppträdande. Det tomma
och meningslösa i de gester, som vanligtvis ledsaga en opera-aria är en
alltför stor och genomgående brist, för att man icke däraf skulle kunna inse,
hvilken mästare den sångare må vara, som icke ett ögonblick uppoffrar det
dramatiska för det musikaliska, d’Ändrades stämma har en klang, som helt
och hållet beherskar orkestern, men den har på samma gång denna mjukhet,
som är egen för sydländingar. Måhända ha vi haft lika så stora röster här,
men skillnaden mellan de nordiska ock de sydländska stämmorna är den, att
det gör intryck af, att de nordiska sångarne hafva inandats köld och de
sydländske en solig värma. När d’Ändrade kommer in såsom Figaro i
»Barberaren» och’frågar, hvad det är för larm å färde, då klingar hans stämma Öfver
både kör och orkester, men den blir ej ett skrån som våra baryton-stämmor
så lätt blifva, den fortfar att vara en klang af skönhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
