- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Första årgången. 1891 /
380

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12–13 - Helena Nyblom: Francesco d’Andrade

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

38o

FRANCESCO D’ANDRADE. 388

Hvilken skola han har haft, är mig obekant. Hans skola måtte ha
varit en god skola, ty han har glömt den. Han har kommit till en
ståndpunkt, då man aldrig i hans sång applåderar något för att det är svårt
eller en öfvervunnen svårighet. Man tänker icke på, att det är eller varit
svårt. Det förefaller en, som det vore hans naturligaste sätt att uttrycka sig
på, liksom talspråkat är uttrycksmedlet för oss andra. Och i denna underliga,
kombinerade konst, som kallas »opera», om hvars väsen man kunde anställa
långa granskande undersökningar, behöfs konstnärer af allra första rang för
att kunna göra den njutbar.

Först när man som d’Ändrade behandlar sången med samma lätthet som
en dramatisk skådespelare behandlar språket, först då kan det dramatiska i
en opera komma till sin rätt. Utan detta faller det musikaliska och det
dramatiska på ett alltför i ögonen fallande sätt från hvarandra, och opera-dramat
framstår som en abnormitet, som hvarken tillfredsställer de musikaliska eller
dramatiska fordringarne.

Då operan är en musikart, som använder mänskliga karakterer till sitt
uttrycksmedel, måste man väl utgå från att — förutsatt att konstnärerna ha
sångspråket i sin makt — framställningen af dessa karakterer skall vara
operans hufvudsak. Sången är medlet, icke ändamålet. Men, som sagdt, detta
medel är allaredan en så stor konst att lära sig, att ändamålet, karakteren i
operan, ofta blir mycket flyktigt och styfmoderligt behandladt. En sak är att
sjunga partiet väl, en annan sak är att vara den person, som opera-dramat
fordrar, d’Ändrade var Don Juan och Figaro. (Jag såg honom icke i
»Rigoletto»).

Man har anmärkt mot d’Ändrades Don Juan, att han icke nog framhöll
»det demoniska». — Hvari vill man finna det demoniska hos Don Juan, om
icke just i de egenskaper som framhäfvas af d’Ändrade — hans
oemotståndliga älskvärdhet och hans gränslösa köld för andra människor, dessa två
egenskaper, som så ofta utmärka de stora egoisterna.

Don Juan är icke någon skurk i ordets allmänna betydelse. Han lägger
ej planer mot andra, han vill ingen något ondt, utom i det fall, de stå i
vägen för hans eget nöje; i detta fallet trampar han ned dem och går öfver
dem, som Öfver dammet på landsvägen.

Hans skönhet, hans charme, hans fullkomliga likgiltighet för alla utom
sig själf, däri ligger det demoniska, som fängslar de varma hjärtan, som tror
att han tänker på dem, när han blott tänker på sig själf. . Don Juan är
liksom Hamlet och alla de största konstnärlige typer, ingen exceptionel typ,.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 19 02:24:03 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0388.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free