Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12–13 - Helena Nyblom: Francesco d’Andrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANCESCO D’ANDRADE.
381
men tvärtom en mycket ofta förekommande mänsklig personlighet, skildrad i
stora koncentrerade drag. Egoisten par préférence det är Don Juans storhet
Egoisterna äro, som man vet, för det mesta de människor, som ha mest
framgång. När man hvarken skyr medlen eller följderna, mep blott söker att
få sin vilja fram, så får man den. Don Juan är så viss 0111 sin makt, att han
får alla andra att tro på den, men han gör inga särskildt demoniska
ansträngningar därför; han behöfver blott visa sig, och vara så älskvärd, så fin, så
Öm, som endast han kan vara det, för att alla skola sjunka till hans hjärta.
Män och kvinnor förstå hvarandra icke vidare; som man vet utgör det
en ständig ömsesidig förundran, hvarför män kunna synas om den kvinnan,
och hvarför kvinnor kunna synas om den mannen ?
Männen begå det stora misstaget att tro, att kvinnorna — de fina
kvinnorna — låta sig bedåras af starkt framträdande manliga egenskaper. Till följd
häraf framställes Don Juan ofta med denna manliga Öfverlägsenhet, som
smakar starkt af råhet.
Men härutinnan misstaga sig de manliga skådespelarne. Kvinnorna —
jag upprepar det, de fina kvinnorna — ana råheten på långt håll. Den
stöter dem bort i stället för att locka dem. d’Ändrade har förstått detta. Han
gör sin Don Juan så mjuk, så fin, så taktfull, så att till ocn med det mest
uppmärksamma kvinnohjärta skulle kunna taga miste af klangen och tro, att
denna Ömhet var godhet, att denna artighet var vördnad. Blott då han säger
ordet »Zerlina», har rösten en klang af hängifvenhet, som liknar den äkta
kärleken, d’Ändrades Don Juan förföljer icke blott kvinnan för sina
passioners skull, han uppfattar verkligen det kvinliga hos dem, detta som så få män
uppfatta, och det är detta, som rör och fängslar dem.
Han ser det naiva och förtroendefulla hos Zerlina, han uppfattar Elviras
patetiska passion, och har i Donna Anna beundrat den förnäma, rena
kvin-ligheten. Han erfor under en kort tid en estetisk kärlek till enhvar af dem,
oaktadt ingen af dem tränger in i hans hjärta, af den enkla grunden, att han
intet hjärta har.
Den vanliga framställningen af Don Juan är den af den fruktade
kvinno-förföraren. d’Andrades Don Juan är den fina kvinnokännaren, den sköne,
förnäme, ridderlige egoisten, om hvilken man förstår att Elvira i sin förtviflan
sjunger, att hon ännu älskar honom. Och till sista ögonblicket blir han sig
lik. Då Elvira kommer in i sista akten för att ännu en gång söka beveka
honom och faller på knä framför honom, är det med det älskvärdaste
uttryck i sitt stumma spel han synes säga: »Men min fröken! hvad vill deåa
säga! Ni på knä för mig! — Det är naturligtvis jag, som skulle boja mina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
