Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 14–15 - Nils Erdmann: Octave Feuillet. En porträttstudie. IV–V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444
OCTAVE FEUILLET,
själf. Äfven han klagar öfver sin tids barbari. Äfven han är en medlem af
detta andliga brödraskap, hvilket dragit sig undan från en brutal verklighet
för att i fantasien upptimra sin värld. Tiden — det är män sådana som
herr Montjoie. Tidens protestanter—dèt är diktarens munkar. »De enfaldige
och svage släpa sig med möda fram på lifvets knaggliga väg, vid hvarje steg
häjdade af någon betänklighet, någon känsla af vördnad, någon hjärtats eller
samvetets upproriska rörelse. De starka gå under tiden förbi, krossa dem och
hinna till målet! De svage känna sina ögon tåras och sina uslaste böjelser
kväfvas vid blotta tanken på moder, hustru eller barn. De starke rusa fram
till målet för ~sin ärelystnad eller sitt njutningsbegär öfver faderns lik eller
dotterns vanära! De svage gå i döden för sin tro eller sitt land, under det
att de starke spekulera i allmänhetens olycka och spela på fonderna till och
med när fosterlandet blifvit en grushög.»
Alltså: de svage äro de gode, de dygdige, fosterlandets och trons och
det ideelas riddare, medan åter de starke hänsynslöst bryta ned idealen och
religionen, d. v. s. le bleu. Och än mer — allt som vi kalla århundradets
kultur — vetenskapens utveckling, industriens framsteg, upptäckter och
förbättringar på det materiella området, allt som betecknas med detta enda ord:
framåtskridande blir, enligt Feuillet, reaktion, barbari. Och hvarför? Jo,
emedan det dödar poesien, därför att det är praktiskt, positivt och brutalt,
därför att det oroar och förvirrar människan, rubbar hennes tro och störtar
hennes gudar. •
Första gången*vi se denna teori uttalad är i Feuillets dram ’La.lelle’au
bois dormant. Där möta vi forntiden i gestalten af ett par adelsbarn,
Olivier-Jean de Guy-Chåtels och hans syster, den fina, älskvärda men bigotta Blanche.
De lefva på sitt fäderneärfda gods uppe i Normandie, envist fasthållande vid
fädernas traditioner och hatande allt modernt, den nya tidens släkt, hvilken
dock mer och mer närmar sig deras slott, här under gestalten af ett par
borgerliga syskon, barn till en parveny, som själf skapat sin rikedom. Ett
oförsonligt krig råder mellan familjerna. Georges, industriidkaren, är för den
unga Blanche »le representant supréme de toute cette société möderne qu’elle
abhorre; — — Voltaire, la revolution, la bände noire, la presse, les chemins
de fer, le diable -enfin!» Den ene skänker penningar till skolorna och
kom-munen; motståndaren, markisen, till kyrkorna eller klostret.
Georges är en glödande demokrat och ateist; idealet är för honom det
onyttiga »le bleu», och ur stånd att upptäcka något annat än barbari, där
Guy-Chåtels blott finner poesi och idealitet, kämpar han med en lidelsefull kraft
mot det gamla. Intagen af ett vildt hat mot detta stygga förflutna, hvilket ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
