Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 14–15 - Nils Erdmann: Octave Feuillet. En porträttstudie. IV–V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OCTAYE FEUILLET.
445
hade plats för en man af hans ras, ordar han med en segerviss fröjd om den
lycka, han och hans tid förbereda åt mänskligheten. »Att besegra och
tillintetgöra ej blott inom det egna fosterlandet, utan från den ena ändan af jorden
till den andra, ali okunnighet, ali förnedring, ali olycka och allt mänskligt
slafveri; att åt hvarje skapad varelse bereda en framtid af välmåga, frihet,
storhet utan motstycke i världshistorien, se där vårt mål.»
Markisen vill icke erkänna detta goda såsom lycka. Han tror, att
mänskligheten — tack vare detsamma —- just kommer att förlora sina tröstekällor,
sin frid. Dessutom är han tveksam, om slafveriets upphörande icke i grund och
botten snarare är ett ondt. »Då ni utan urskilning krossa alla den gamla
societeten tvångsband, äfven dem, som förenade undersåten med fursten, vasallen
med sin herre, sonen med sin far, människan med gud, frågar jag mig» —
säger han — »om ni icke på samma gång träffar hela det mänskliga
samhällets hjärtpunkt, dess mäktigaste och heligaste band, vördnaden! Tag bort
vördnaden, och ni blir visserligen i stånd att höja och vidga materien, men
aldrig så mycket, att den skall kunna fylla den dödliga tomhet, som ni
åstadkommit hos människan.»
Tidén är vidare för banal, för prosaisk. Louise, Georges syster, ser
endast det praktiska. Skogen är för henne icke annat än bränsle. Kyrkorna,
parkerna, de gamla adliga slotten anser hon såsom odugliga och öfverflödiga
lyxvaror — d. v. s. Feuillet utvecklar en taktik, jämförlig med den hederlige
romantikern Ingemanns. Äfven han låter ju i sin Kjaerlighed og Politik Dokt.
Claus parodiera den oästetiska tiden:
"Jeg saa de grönne skove; jeg havet gik förbi —
jeg taenkte paa et lovbud om jagt og fiskeri.
I kjaeret kvaekked fröer og fugle sang i skov —
jeg taenkte paa en fuldkommen trykkefrihedslov.
Sol gik ned i skoven, og maanen steg fra strand —
jeg taenkte paa realskolers nytte for vort land.
Tusind stjerner funkled, ja vist en million —
jeg taenkte paa reformer med told og konsumtion."
»Idealet» — säger Feuillet till sin opoetiska samtid— »är det onyttiga,
jag medger det; allt som icke duger äta. De där blommorna t. ex.! Ty enligt
er åsikt har naturen begått ett misstag, då den icke gjort dem till legymer.
Den har orätt, må vara, men jag undrar, om ni icke hyser ett öfverdrifvet
förakt för dessa slags ofverflödsvaror, och om ni ej, då ni öfverallt fullständigt
tillintetgöra det andliga elementet, forntidens poesi, i stället för att lemna det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
