Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 14–15
- Wilhelm F. Brand: Londons teatrar. Öfvers.
- I. De dramatiska scenerna
- II. Operan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till kännetecknande af hans dramer kan jag ej låta den blifvande Lord
Mayorn vederfaras större rättvisa, än genom att jag slutar med några utdrag
ur hans annonser: »Storartad utstyrsel! — Splendida toaletter! — Skallande
skratt! — Tårar af rörelse! — Storslagna sceniska effekter! — Ett riktigt
Drury-Lane-Drama!» — —
II. Operan.
Man berättar om en lärd, som höll ett föredrag öfver ormarne i Irland
och inledde detta ämne med orden: »Det finns inga ormar i Irland». Huru
han därefter fortsatte, har jag dess värre ej fått mig bekant. På samma sätt
känner jag mig nästan frestad att börja min uppsats om operan i England
med påståendet: »Det finnes ingen opera där». Åtminstone finnes det ingen
engelsk opera i samma bemärkelse som fastlandets operor, framför allt ingen
stående opera, och hvad man i London då och då får höra af operamusik,
det är nästan uteslutande utländska konstverk, utförda af utländska
konstnärer.
Och dock äro engelsmännen icke blott en rik nation, som har råd att
skaffa sig konstnjutningar, utan på sitt sätt ock en i hög grad musikälskande.
Men helst hör hvar och en enskild sig själf göra musik. Sjunga måste de
allesammans, döttrar, mödrar och mormödrar och likaså motsvarande manliga
generationer. Det förefaller stundom rent af såsom fruktade de unga flickor,
som icke sjunga, att därigenom lägga i dagen en bristande skolbildning.
Gatumusikanter, positivartister, kyrkoorgeln och kyrkokören, i hvilken hela familjen
Bull sjunger med, allt detta fröjdar det Bull’ska hjärtat. Man måste till och
med gifva engelsmännen det erkännandet, att de på kyrkomusikens område
åstadkomma aktningsvärda resultat, ja, att i återgifvandet af oratorier intet
annat folk mäter sig med dem. Och när hvart tredje år vid Händels-festen i
Kristallpalatset en orkester af femhundra och en kör af tretusen personer utföra
den »nationelle» komponistens odödliga verk, då kan väl ej det musikaliska
värdet mätas efter antalet musiker, men det kan heller ej förnekas, att de
stora massorna äro väl skolade och verkan af deras samarbete gripande.
Men oratoriet är ju nästan en gudstjänst, som därför står de religiösa
— eller religiositet affekterande — engelsmännen närmare än en opera, hvars
utförande är så världsligt, ja, enligt äldre engelska begrepp rent af syndigt.
Åsikterna härom må under de sista årtiondena hafva i mycket förändrats, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Nov 19 02:24:03 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0469.html
