Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 14–15 - Wilhelm F. Brand: Londons teatrar. Öfvers. - II. Operan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470 LONDONS TEATRAR.
vanan och smaken hafva icke lika hastigt undergått förvandling. Intresset för
operan har därför ej ännu blifvit stort.
Därtill kommer, att man i England ej kan påräkna någon sorts offentligt
understöd for operaverksamheten, och med hvilka svårigheter en sådan
dessutom har att arbeta, är nogsamt bekant. Åtminstone kan man lära sig inse
det af de i England upprepade gånger gjorda erfarenheterna.
»Den tyska operan är död för England», har jag redan för flere år
sedan påstått. Jag bör tillägga, att den dödats genom det kortsynta
tillvägagåendet af dem, som företogo sig att omplantera den i engelsk jordmån. För
åtskilliga år sedan hade den Wagner’ska konsten ernått en aktningsvärd
utveckling äfven i England, förnämligast tack vare dess outtröttlige förkämpes, den
nu bortgångne Dr. Franz Hüffers bemödanden, dåvarande musikkritiker i
»Times», och genom de förträffliga, särskildt åt Wagners musik egnade
konserter, som gåfvos af hofkapellmästaren Hans Richter från Wien. Då ansåg
man ej utan skäl tidpunkten egnad att bringa en cykel tyska, särskildt
Wag-ner’ska operor till uppförande i London på tyska språket och med tyska
krafter. Resultatet blef, att tvänne tyska operaledare med stor kostnad samtidigt
uppförde tyska operor på olika teatrar och under hatfull inbördes opposition.
En i England bosatt herr Franke gick först i elden, och största skulden för
den stora skandalen träffar därför hans senare sig inblandande konkurrent,
herr Angelo Neumann, som uppenbarligen var alldeles obekant med de
engelska förhållandena och trodde sig i sista ögonblicket kunna rycka en god vinst
från sin medtäflare. Om redan ett sådant företag under alla omständigheter
var ett vågstycke, så undergräfde nu de båda impresarierna icke blott
fullständigt hvarandras mödosamt uppbyggda företag, utan begrofvo ock under
dess ruiner den Wagner’ska konsten i England, där just ett lifligare intresse
för den börjat spira upp. Ruinen var i båda fallen så fullständig, att däraf
äfven engeiska och italienska operor afskräcktes från att uppföra Wagner’ska
verk, som förut äfven i den främmande dräkten tillvunnit sig vissa sympatier.
Först sedan Lohengrin-skandalen i Paris för några år sedan förskaffade
denna opera en så väldig reklam, dykte stycket åter upp så väl på den
engelska, som den italienska operan i London. Numera har det åter kommit
därhän, att de bästa WTagner’ska alstren där äro kassastycken.
Den italienska operan låg länge i själatåget, dock tyckes det nu, som
om hon åter skulle komma till lif. Liksom i andra länder så fanns det i
England länge blott italienskt musikdrama och det blott under .saisonen, i Maj
och Juni, då Englands förnäma värld samlas i hufvudstaden. Men under det
att i Frankrike och Tyskland den nationella operan rätt tidigt börjar utvecklas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
