Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 14–15 - Edv. Alkman: Oscar Levertins dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSKAR LEVERTINS DIKTER.
473
talet af dikterna, spökar ännu den gamle Adam både här och hvar under
skepnad af Zola och Goncourferna; inom lyriken, där diktens yttre form ej manar
till direkt dyrkan af de gamla gudarne, har det varit skalden lättare att utveckla
sin nya människa. Och denna nya människa är en mycket älskvärd
bekantskap. Jag skulle vilja locka henne upp på min kammare en kall vinterkväll,
och framför brasan, som just brunnit ned, skulle jag önska att lyssna till hennes
legender och visor, medan glöden falnade till en tunn, hvit aska och de svaga
reflexerna från härden lekte en fantastisk brottningskamp med rummets skuggor.
Jag tror, att jag i en sådan stund skulle förstå den nye Levertin bäst, och jag
inbillar mig, att han i denna stämning af svagt och svagare halfljus skulle
berätta mest inspireradt. Han hade då ett osökt tillfälle att dröja vid de
aftonstämningar, som blifvit honom så kära, och då skulle jag antagligen icke
hemsökas af den tanke, hvilken en nykter, vattensjuk förmiddag som denna tränger
sig på mig, — att detta aftonlandskap blifvit honom för kärt, nästan obligat,
att det för hans dikt blifvit hvad antichambren var för den franska tragediens
den omgifning, i hvilken alla scenerna oföränderligen spelas.
Jag antar, att han började:
"I aftonrodnans gyllne slott
vid solnedgångens glöd,
där mötas för en timma blott
kung Lif och drottning Död."
Nåväl, den visan skulle jag ej bedja honom om, ty den ha-andra förut
sjungit lika bra som han. Däremot skulle jag, när han tystnade, ta upp:
"Nu blåklinten fallit och åkervindan
för skördarens lie och sax,
och af sommarens sådd på den sista skrindan
försvunnit hvart gyllene ax.
Och bleka stå fält och bruna stå tegar,
bland mariga tallars rad
jag vankar på våta och höstliga vägar
och krattar vissnade blad." -
Och jag skulle be honom om många sådana visor.
I en dylik skymningsstund, då alla konturer försvinna och föremålen ej
tvinga sig på en med ljusbildens hela brutala påtaglighet, skulle jag också bättre
vara i stånd att uppskatta den oafbrutna stämningsåder, som rinner genom
Levertins sång. Nu för tiden, då man både i tid och otid pratar så mycket
om »stämning», är det en glädje att ändtligen en gång få använda ordet riktigt
lämpadt till sak. Levertin är som skald stämning, hvilket vill säga mer än att.
ha stämningar. Ibland har jag t. o. m. lust att beklaga, att hans
stämningsindividualitet är så stark, att den stundom slår ihjäl de enskilda stämningarnas
individualitet eller åtminstone individualiteten hos de företeelser, som framkalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
