Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474
OSCAR LEVERTINS DIKTER
dem. Det finnes en tysk målare, Douzette, som alltid målar månskenslandskap,
i hvilka månskenet betyder allt, landskapet intet. Inför Levertins dikter far
jag ofrivilligt dessa månskensbilder för ögat. Vid återgifvande af sin stämning
förhåller sig Levertin till landskapet, till naturen alldeles som Douzette’s måne:
underkufvande, förgörande. Utan en eller annan geografisk upplysning eller
•löst pålagd lokalton vore det svårt att i enskilda fall få en klar föreställning
om, hvar på jordkretsen denna natur är till finnandes, som gjort så starkt
intryck på skalden. — Den inre världen är dock det förnämsta i konsten.
Möjligt därför, att jag klagar dumt. Jag förebrår Levertin att äga för mycket af
det bästa, en lyriker kan bära inom sig. *
De flesta af Levertins dikter äro jag-dikter, skalden meddelar sin känsla
omedelbart, utan att tala genom annan persons mun. I den rena lyriken är
han också afgjordt lyckligast. Ofta nog ikläder han sina känslor symbolens
form, som han behandlar med stort mästerskap. Jag vill blott erinra om »En
gammal nyårsvisa» och »Fallande blad», hvilka bägge tillhöra samlingens
pärlor. I bägge dessa stycken äro de symboliska gestalterna, i hvilka känslorna
dölja sig, så påtagliga och lefvande, att den lättaste aning om en konflikt
skulle försätta dem i dramatisk rörelse. Däremot är författaren gifvet svag, när
det gäller att skildra karakterer och försätta dem i handling. Hans öga
skymmes alltför mycket af den egna känslan för att han skulle med episkt lugn
kunna återgifva en karaktersprofii eller med nödig objektivitet berätta en
händelse. Det är detta, som utgjort den förnämsta svagheten i hans romaner och
som förföljer honom äfven i dikterna. Därför blir »Ahasverus» ingen dikt af
rang trots det briljanta motivet och trots diktionens flödande ledighet. I stället
för en själfständig handling, som griper oss med kraften af de uppträdande
personernas storhet och konfliktens djup. ha vi här den gamla historien om
marionetterna med författaren som sufflör bak täckelset. Sannt är, att sufflören
har många högst förträffliga saker att säga, men vi äro för tillfället intresserade
af att höra Ahasverus och Messias, ej Oscar Levertin. Först uppträder på
scenen en torpargosse, som beskrifves och om hvilken man till slut får veta, att
"han tungsint lät sin blick mot stigen ila
där svept i skymningen en vandringsman
trädt fram. (Alldeles lagom!)
Det var en hemsk gestalt. En gubbe,
hvars skägg som orent garn till midjan hann,
hvars gråa hår som mossan på en stubbe
föll ned på hundskinnskragen på hans röck,
af tusenmilad vandring nött och fläckad."
Såg torpargossen allt detta? Ja, svarar förf., ty torpargossen var Mes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
