Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 16–17 - S. J. Boëthius: Ord vid fosterländska studentförbundets Gustaf-Adolfsfest i Upsala den 6 Nov. 1891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482 ord vid fosterländska st.-f. gustaf-adolfsfest i upsala.
sådan sak med något gehör hos oss kunnat göras till föremål för hån
och begabberi, är i själfva verket ett af de blott allt för många tecken
till en nationell dekadans, som under de senare tiderna framträdt hos
vårt folk, tecken som i sanning äro egnade att väcka allvarliga
bekymmer, men som, om de rätt beaktas, dock på samma gång — låtom oss
hoppas det —■ böra kunna blifva ett medel till upprättelse. Men en dylik
förkastelse vittnar dessutom om psykologiskt oförstånd.
Hvem erkänner ej minnets betydelse för individen? Endast genom
denna själsförmögenhet vinnes sammanhang i vårt lif, som annars skulle,
åtminstone för oss själfva, sönderfalla i atomer. Genom minnet blifva vi
i stånd att hemta lärdom af våra erfarenheter. Den skyddande kraften
i föräldrahemmets kärlek, den frestelse, som vi besegrat, den frestelse,
för hvilken vi dukat under, olyckan, glädjen, allt detta kan först genom
minnet blifva lefvande insatser i vår följande utveckling. Men för att det
så må kunna blifva, fordras också, att vi någon gång unna oss ro att
låta bilderna ur minnets laterna magica träda fram för vår inre syn för
att under stunder af stilla eftertanke tala sitt tysta men sedligt
stärkande språk. Men hvad minnet är för individen, det är historien för
folken. Det är hon som sprider ljus öfver sammanhanget i deras öden
och vittnar om denna generationernas solidaritet, som ar på en gång det
fruktansvärdaste och det trösterikaste i mänsklighetens lif. Det
fruktansvärdaste, då den framträder i straffdomar, som fädernas missgärningar
draga öfver ofödda släkten; det trösterikaste, då den visar, att
"hvad rätt du tänkt, hvad du i kärlek vill,
hvad skönt du drömt kan ej af tiden härjas;
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till";
eller med andra ord framträder däruti, att hvad den ena generationen
åvägabragt för realiserandet af mänsklighetens förnuftiga innehåll, det
blir ett arf, på hvilket de följande få byggavidare; framträder såsom den
framåtskridandets och utvecklingens lag, hvilken låter oss hoppas, att
inom mänskligheten »gudsbelätet blir» allt »härrligare danadt ut genom
släkte efter släkte», och att så mänskligheten * »skall, hur långt än öknen
räckte», dock »Jordanen nå till slut». Men liksom individen för att
tillgodogöra sig välsignelsen af minnets gåfva behöfver däråt egna stunder
af ostörd ro, så behöfva ock folken stundom låta sitt minne, det vill säga
sin historia, på ett särskildt sätt tala till sig, och detta sker genom de
historiska minnesfesterna, på hvilka historien, trädande ut ur vetenskapens
verkstad, där hon i tysthet arbetar på att klargöra sammanhanget i
folkindividens lif, låter detta sammanhang lefvande träda fram för hela
folkandan. Ett folk, som ej egnar särskilda dagar åt högtidlighållandet af
sina stora minnen, synes mig därför likna en människa, som så uppgår i
hvardagslifvets släp, att hon- aldrig ger sig ro att genom erinran och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
