Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 16–17 - J. A. Eklund: Några tankar om nervlifvet och det sedliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 18
NÅGRA TANKAR OM NERYLIFVET OCH DET SEDLIGA.
exakt, som jag kan mäta den potentiella energin hos en tung kropp på en
viss höjd, så herskar i detta afseende helt visst lagen för ali kraftomsättning.
Af intet kan ej bli något. Och det är ej så, att de högre och ädlare andliga
lifsfunktionerna äro undandragna denna lag. De kräfva tvärtom relativt större
förbrukning af nervenergi. Det visar redan studiearbetets intensivt tröttande
karakter. (Jag har till och med haft glädjen att få det erkännandet af »arbetare»
om studiet: »ja, ja — det är väl allt ett arbete det också.») Det sagda gäller
naturligtvis också de religiösa och moraliska lifsfunktionerna. Är mitt
disponibla kraftkapital ringa, så kommer jag ej ut med högre moraliska känslor.
Att älska — ömt, varmt, innerligt; och det är en plikt att så älska den, jag
är skyldig kärlek — blir omöjligt, om min fysiska lifskraft sjunker en viss grad
under den normala nivån. Den nervöse blir ofta egendomligt okänslig. »Jag bryr
mig ej om någonting i världen, ej ens om henne» — får man höra honom klaga.
Han orkar icke. Det förvånar mig knappt, att människor, som depraverat
nervlifvet genom sinnliga utsväfningar, så krasst betona omöjligheten af att
kärleken kan bestå.
Det finnes många »skikt» i den mänskliga varelsen, många »lager» af lif,
från det vegetabiliska upp till det religiöst-etiska. Jag måste identifiera mig
med dem alla, men kan ändå ej underlåta att fatta somliga såsom relativt mera
skilda från mitt jag. Som barn identifierar jag mig med min egen kropp,
men senare säger jag: min kropp är icke jag. Längre fortfar jag att identifiera
det jag här kallat nervlifvet med mig själf, men måste här också lära mig att
göra en åtskillnad. I svårare fall af nervlidande förmår jag det visserligen ej
— jag går så att säga upp i lidande nerver. Med ali reservation för min
varelses enhet tillåter jag mig för tillfället att hypostasera nervlifvet och kalla
det »nervmänniskan». Denna är icke jag, men på samma gång har jag ett
genomgripande etiskt ansvar för hennes likaväl som i allmänhet för min varelses
beskaffenhet.
Ty, om jag icke beherskar henne och underlägger henne min viljas
lydnad, så kommer en stor del af det sedliga lifvet ej blott att bli fattigt, utan
rent af abnormt. En, som icke beherskar sin nervmänniska, ter sig såsom
saknande karakter, fasthet, konsekvens, själfbeherskning. Den omotiverade
omväxlingen är egendomlig för den nervöse. Nervmänniskan är en nyckfull
tyrann. Jag skall därför lägga en stark moralisk tygel på henne, och där det
behöfves, använda piskan också. Om hon t. ex. drifver mig till det omtalade
hätfulla misshumöret oeh börjar väsnas och disputera mig bitter, så att jag
»känner nervbitarne dallra i mig» och icke kan sitta stilla, så skall jag med
godo eller ondo söka få henne tyst. Jag kan det ofta, och det är ej blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
