Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 16–17 - J. A. Eklund: Några tankar om nervlifvet och det sedliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 18 NÅGRA TANKAR OM NERYLIFVET OCH DET SEDLIGA.
Man skulle vilja låta sin mor bära sig, ifall hon orkade ta en på sina armar,
som då man var liten. Och en därmed besläktad svaghetskänsla är det, som
drifver en till Gud — det erkänner jag gärna. Men skulle det nu vara så
illa? Det kommer kanske icke uteslutande an på kraftmassa här i världen.
För öfrigt finns det en slags »kraft i svagheten». Paulus t. ex. var en ganska
kraftig man, han som hörde Gud säga till sig: »min kraft är mäktig i de svaga».
Och egendomligt är i alla fall, att kristendomens stora världsträd spirat upp
ur tåligt lidande: ur den Heliges och »de heligas tålamod och tro». Man
kan ju ej begära, att naturalister skola hafva sinne för den saken. Men det
tragiskt stora, som stundom ligger däri, borde åtminstone vara för deras
uppfattning tillgängligt.
Har man trons tillgång till Gud i bönen, så tar man sedan hans hjälp i
anspråk i och för den sedliga strid mot nervmänniskan vi ofvanför talat om.
En sak borde därför vi människor, antingen vi tro på Gud eller icke,
kunna komma öfverens om: låtom oss ej direkt arbeta på att taga ifrån de
arma sjuklingarne tron! Det är ändå hårdt; det kan nog äfven den om Guds
icke-tillvaro öfvertygade imaginera sig, ifall han har förmåga att känna med
andra. Jag tror visst ej det lyckas i det hela. Men experimentera icke med
dem som ha tron på Gud till sitt enda hopp i lifvet! Det är vivisektion på
människor. Man har ännu ej lyckats omvända alla de friska. Skeptikerna
borde »lyckliggöra» dem först. De som sakna förmåga att realisera lifsidealet
af njutning och »aktiva dygder» — låt dem få åtnjuta någon lindring och
öfva de passiva! Låt dem hoppas på det eviga lifvet, om de kunna! Jag
vet, att I rekommenderen evtanasin åt dem. Men låt dem afgöra öfver den
saken själfva!
Än ett ord — om kärleken! Vi skola ej döma den nervöst sjuke
moraliskt hårdt, ej ens om hans lidande kommer af moraliska fel. Och framför
allt skola vi vara milda vid bedömandet af de moraliska brister som komma
af den nervösa svagheten. Annars bli vi så lätt orättvisa. Det är ej rättvist
att t. ex. kalla den karl, som i en sådan sjukdom gråter, för en stackare. Jag blef
nyss djupt gripen af en liten erfarenhet i den vägen. En lidande, som jag
alltid i hälsodagarne funnit vara en »karl», talade om en af sina vänner och
klagade —- de klaga gärna, då det blir som svårast. Vännen hade sagt, att
han skulle bemanna sig, slå ifrån sig o. s. v. Och för att inskärpa detta hade
han sagt till sin pojke, som lekte på golfvet: »du skall väl inte bli någon mes».
Min sagesman — det var nu ett år sedan han sist led af sm svaghet, och detta
hade inträffat — grät vid minnet af denna episod: »han var en af mina bästa
vänner».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
