Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 16–17 - J. A. Eklund: Några tankar om nervlifvet och det sedliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 18 NÅGRA TANKAR OM NERYLIFVET OCH DET SEDLIGA.
Särskildt om man blifvit sjuk därigenom, att människor tagit bort den
religiösa tron ifrån en, om man grubblat sig trött öfver lifvets omening, så
måste tanken på, att »lifvets strid har mening,» komma som en läkedom öfver
det sjuka sinnet. När orsakerna borttagas, kunna följderna ofta neutraliseras.
Man behöfver därför visst icke fatta såsom religionens uppgift att framför allt
vara ett »smärtstillande medel». För många är den endasc detta, såsom Heine
hånande sade: »jag har ock min religion, morfinet». För min del finner jag
föga behag i söta predikningar, som i varierande tonart börja med att
framhålla, »hur människan vill bli lycklig». Det är icke det första en människa
med sedliga behof vill. Men för en sådan, om lion kommit långt ned i
skepticismens djup, har hvarje liten tillstymmelse till sedligt religiös tro en
hug-svalandè betydelse. Redan om man kan känna den sedliga lagens omutligt
•genomträngande dom och därigenom tvingas att fatta tag i och fasthålla, att det
finns en annan verklighet än denna »opersonligheten» — hvad man nu kallar
den — redan det har med sig glädje, då man i själens innersta djup hungrar
efter personlighet. Hellre en Gud, som hårdt slår mig, än denna materia!
Den etiska smärtan är sund och hälsobringande. Inför Gud — där kan det
ha ett ändamål att tåligt lida. Det finns något att lefva för — om man också
hlott får lefva* för att bli ödmjuk, tyst, undergifven. Men att resignera under
detta irrationella’ något, som heter natur, som endast har den förmågan att
utan känsla, vilja, förstånd och ändamål plåga mig som besutte det den mest
diaboliska uppfinningsrikedom — det kan i längden icke människan; och hvar"
för i ali världen skulle hon göra det, då naturen har skapat gift och kulturen
pistoler?
Än mer, om jag får tro, .att denna personliga verklighet ingenting mindre
är än ett fadershjärta, bättre än det bästa, renaste, ömmaste, jag kan tänka
mig! Då smyger jag mig intill detta hjärta och hvilar mig där. Och den
nervöse vet af saknaden, hvad verklig hvila betyder. — Från konsekvent
materialistiskt håll skulle man här endast kunna håna och säga: det hörs på dig,
att du är en svag stackare, en sådan där som icke kan reda dig själf; vi veta
att sådana i utvecklingen »efterblifna» själar behöfva religion. Och de starka,
de med de friska nerverna, skola knuffa undan oss till kvinnorna och barnen,
till sjuklingarne och invaliderna. Ja, vi få väl vara nöjda med att stanna dar;
vi äro då i närheten af Jesus från Nazaret. — Nu äro ej alla så hårda af sig.
Den mest inbitne materialist har nämligen i sig en underlig inkonsekvens —
ett känsligt och medlidsamt människohjärta.
Man blir som ett barn, när man är sjuk. Det vet hvarje människa, som
genomgått kraftuttömmande sjukdom eller trädt i nära beröring med invaliderna.
Svensk Tidskrift 1891, 16, 17. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
