Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 18
- Frans von Schéele (Thomas Otrygg): En fosterländsk angelägenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546
EN FOSTERLÄNDSK ANGELÄGENHET.
noner och glesa bajonettrader hafva något annat än en uniformerad afskyvärd
pobel, förtjänt af död och undergång. Vore ryktet sannt, då skola våra äldste
i farans stund förgäfves ropa till Herren Zebaoth. Han skall svara dem: Edra
stridsmän äro icke mina. Jag känner dem icke, I hafven själfve dömt dem
och eder till döden, och I skolen do.»
Det är allvarliga och upprörda ord detta, gångna ur ett svenskt hjärtas
djup, — utsagda med skaldens patos och med satirikerns etsande ironi. Men
det är också sanna och tänkvärda ord, — ord, som icke blott få väcka en
likartad känslostämning hos oss, utan som ock böra väcka oss till prosaisk, ’
verksamhetseggande eftertanke.
*
Att skalden har träffat sanningen med sin for svensk ära skymfande
beskyllning, lär ej kunna förnekas. Det rykte, han ironiskt talar om såsom
osannolikt, är sannt.
Det är icke blott sannt, att våra beväringsynglingar ur de s. k. lägre
samhällsklasserna — d. v. s. det stora flertalet af vår beväring — pläga fira
sitt inträde i krigstjänsten med rusets simpla orgier och därvid ofta fara fram
med råhetens och Öfvermodets lössläppta okynne, till skräck och afsky för
fredliga medborgare. Utan på sätt och vis är äfven fortsättningen af deras
beväringstid denna ovärdiga början lik.
Eller hur är det i våra beväringsläger? Hafva dessa ynglingar, som här
Öfva sig att en gång kunna, om så blir af nöden, försvara sitt fosterland,
ha de en tanke på vikten och betydelsen af dessa öfningar? Fast mer taga
de dem nästan utan undantag såsom en föreskrifven formalitet, som man är
tvungen underkasta sig, men vid hvilken åtminstone de själfva alis icke fästa
något intresse.
Och huru många är det väl bland dem, som betänka det djupt allvarliga
i dessa öfningar — öfningar, som gå ut på att i nödfall kunna döda största
möjliga antal medmänniskor? De taga detta allvars-arbete såsom en lustig lek,
— i bästa fall en oskyldig lek.
Ja, denna uppfattning har så trängt in i vårt folkmedvetande, att helt
visst mången bland mina läsare — profven eder själfva! — redan inom sig
själfva finna det något konstigt att så här taga frågan om andan bland
bevä-ringen på allvar. Så afgjordt har beväringsynglingen hos oss blifvit en komisk
typ, att det hardt när förefaller löjligt att tala allvarligt om honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Nov 19 02:24:03 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0554.html
