Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 19–20 - G. Juhlin-Dannfelt: Något om fästningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’SJ)2
NÅGOT OM FÄSTNINGAR.
tidigare mest det af Gruson uppfunna och fullkomnade hårdjärnet;
numera användes dock nästan uteslutande i landfästningarna valsadt järn,
som genom sin seghet bättre motstår projektilernas verkan, särskildt
mingranaternas sprängverkan. ,
För att i det längsta kunna fördröja en fästnings intagande har mail
af ålder på ’densamma slutligen ställt den fordran, att den skall vara
inrättad för ett ihärdigt successivt försvar, hvarmed menas, att fienden
genom fästningens anordning skall blifva tvungen till upprepade
anfalls-\ arbeten, breschskjutningar och stormningar, innan han kan nå sitt mål,
fästningens kapitulering och besittningstagandet af densamma.
Denna fordran tillgodoses, förutom genom den från
kärnfäst-ningen (hufvudvallen) framskjutna fortkedjan, dels genom utanverk,
belägna strax framför hufvudvallen, så att de kunna kraftigt understödas
af dennas eld, samt om möjligt så samverka med hvarandra och
beherska anfallsfältet, att fienden blifver tvungen att intaga desamma,
innan han kan framtränga mot hufvudvallen; dels framskjutna verk,
belägna mera oberoende af hufvudvallen å punkter — oftast med
vidsträckt utsikt —, som för försvaret af bakomliggande fästningsfront äro
af största vikt, och hvilka fienden sålunda söker bringa i sitt våld för att
underlätta anfallet å hufvudvallen; dels slutligen innanför hufvudvallen
varande linier eller fästningsverk, af skärningar^ slutvärn eller fasta
punkter i hufvudvallen, så kallade allt efter deras läge och anordning,-och
hvilka afse, att, då fienden på något ställe lyckats genombryta hufvudvallen,
han därmed ej må blifva herre i fästningen, utan blifva tvungen till nya
anfall mot dessa inre linier eller fasta punkter hvilka anfall måste ske
under försvårande omständigheter, enär hans förbindelser bakåt äro
obekväma, — ledande öfver bresch er och grafvar —, samt han kanske saknar
utrymme att draga fördel af sin öfverlägsenhet.
Stundom har man för att i möjligaste mån gynna det successiva
försvaret sammansatt hufvudvallen af själfständiga, åt alla sidor slutna
och försvarbara fasta punkter eller fästen, belägna på för ömsesidigt
understöd lämpligt afstånd från hvarandra och sammanbundna med svagare
linier. Försvaras dessa skilda fästen med tapperhet och skicklighet samt
understödja de hvarandra med eld och kraftigt utförda anfallsföretag,
kan fienden blifva tvungen att intaga ett flertal dylika, innan han kan
bringa fästningen i sitt våld, hvilket kan kosta honom lång tid och stora
offer.
Emellertid hafva vid de moderna fästningarna de ofvan anförda, för
kärnfästningens förstärkande afsedda, så väl yttre som inre verken, mer
och mer både minskats till antalet och äfven förenklats, så att de
numera ej äga den betydelse, som vid de äldre fästningarna, där man
just i dessa verks antal, konstruktion och lämpliga anordning ofta sökte
det förnämsta medlet att öka den fasta platsens fortifikatoriska styrka,
och där äfven ofta dessa verks olika sammanställning och konstruktion
utgjorde det karakteristiska i de olika s. k. fästningssystemen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
