Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 19–20 - G. Juhlin-Dannfelt: Något om fästningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Orsaken härtill är, att man vid de moderna fästningarna öfverflyttat
försvarets tyngdpunkt till fortkedjan och söker att med alla medel höja
dess försvarskraft, på det fiendens anfall däremot må brytas eller i värsta
fall, om slutligen en genombrytning skulle lyckas honom, denna må
inträffa så sent, att anfallet på kärnfästningen ej hinner fullföljas eller
fästningen dock fyllt den uppgift i landets försvar, som af densamma
åstundats.
Man har till och med under senare åren velat gå ända därhän att
utesluta den inre befästningslinien, »stadsvallen» eller «enceinten», och ersätta
den med en massiv mur, afsedd endast att hindra tilltagsna ströfkårer,
som lyckats genomtränga fortlinien, att sprida skräck i staden. Denna
mur anses endast böra hafva tillräcklig styrka att motstå kortvarigare
beskjutning med fältartilleri. Denna form för den inre befästningslinien
finnes redan tillämpad vid ett par franska fästningar (Lyon, Epinal).
Vid de äldre fästningarna, där forten saknades, eller vid de till en
senare period hörande, där de tillkommit, men ännu egde karakteren af
framskjutna verk, som hade direkt understöd att påräkna från den nära
bakom belägna hufvudomslutningen, var naturligtvis det successiva
försvarets tillgodoseende genom ofvan nämnda understödjande yttre och
inre verk i samband med hufvudvallen ännu af stor betydelse.
De med en långt framskjuten fortkedja försedda s. k.
lägerfästningarna hafva utvecklats först under innevarande århundrade. Forten, som
tillkommo i hufvudsakligt ändamål att mot bombardering skydda det inre
af fästningen, lades i början på jämförelsevis ringa afstånd från
kärnfästningen vanligen c:a 1,000 m. samt å ett inbördes afstånd, lämpadt efter
dåvarande artilleris karteschskottvidd, d. v. s. ungefär lika stort. Detta
var tillräckligt vid dåvarande slätborrade artilleriets skottvidder. I mån
som artilleriet gjorde framsteg såväl i skottvidd som träffsäkerhet,
framskötos forten allt längre från kärnfästningen. Fortkedjan fick därtill
ytterligare en hufvuduppgift, nämligen att inom sig bereda skyddadt
lägerutrymme för större, till den opererande arméen hörande härafdelningar,
hvilka af en eller annan anledning behöfde skydd under fästningens
kanoner, och häraf framkallades äfven en ökning af fortens afstånd från
kärnfästningen. Med fortens ökade afstånd från kärnfästningen växte ock
deras storlek, enär de fingo till uppgift att mera oberoende af densamma
utkämpa försvaret. De fingo karakteren af själfständiga fästen med en
talrik bestyckning, uppgående ofta till 40 à 60 pjeser och besättningar
ända upp till 800 man. Afståndet mellan forten ökades ock på samma
gång, och detta mer än hvad som af försvarshänsyn var lämpligt, men
man tvingades därtill för att i någon mån nedbringa antalet af dessa stora
och dyrbara fästen. Man nöjde sig med, om forten med sina gröfre
pjeser kunde understödja de å ömse sidor närliggande, och mellanrummen
dem emellan kunde beherskas med granatkartescheld, och hänsköt till
en blifvande belägring det ytterligare förstärkandet af dessa mellanrum
genom anläggande af mellanverk och batterier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
