Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 19–20 - G. Juhlin-Dannfelt: Något om fästningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’SJ)2
NÅGOT OM FÄSTNINGAR.
dittills jämte jordbatterier allmänt användts för skyddande af
kustartilleriets pjeser, tillgrep man — därvid följande exemplet vid krigsfartygen —
pansaret såsom det lämpligaste skyddsmedlet mot det nya anfallsvapnet.
England tog häri initiativet, och i detta land utvecklades denna
befästningsform ganska hastigt under 60- och början af 70-talet, hvarvid
ofantliga summor offrades på försök med olika pansarkonstruktioner.
Artilleriets utveckling höll dock städse jämna steg med pansarets och
tvingade till införandet af allt kraftigare konstruktioner. Från det att man
till en början nöjt sig med att sluta de framtill öppna kanonhvalfven med
en kanonen skyddande pansarsköld, måste man snart nog äfven täcka de
mellanliggande murpelarne, som, huru massivt de än voro utförda, visade
sig ej kunna motstå projektilernas anslag, och byggnaden visade härefter
en enda sammanhängande pansarvägg, endast genombruten af
skottgluggarne.
I och med det af dåvarande engelske öfversten Inglis uppfunna
systemet för bepansringen — 3 st. 5 à 6 tum tjocka sköldar, ställda med
mellanrum af ungefär plåttjockleken, dessa mellanrum fyllda med
järn-konkret, samt sköldarna två och två sammanhållna med bultar — syntes
denna hafva nått ganska stor fulländning och många länder, däribland
äfven Sverige (vid Karlskrona och Oscar-Fredriksborg i Stockholms
skärgård) följde Englands exempel och uppförde pansrade batterier i det
närmaste öfverensstämmande med detta system, som i England med stora
kostnader underkastats stränga prof.
Artilleriet fortgick dock snabbt i sin utveckling, och
pansarbefästningarna, i den form de i England utvecklats och efter dess exempel
tillämpats i andra länder, kunde ej längre hålla jämna steg därmed,
åtminstone ej utan att deras tillbörliga ökning i motståndskraft skulle kräft
allt för omåttliga kostnader. Man måste så småningom erkänna, att det
ej längre var uti lodrätt uppställda pansarväggar, som man hade att söka
skyddet för kustartilleriet gentemot do mäktiga fartygskanonerna, och de
många befintliga kustbefästningarna af denna art måste beklagligtvis
numera anses otidsenliga.
Alla de dittills i pansarbefästningarna använda sköldarne hade
varit af valsadt järn. I Tyskland hade emellertid af Grusonverken redan
från första åren af 70-talet försök gjorts att utföra pansarkonstruktioner
med ett nytt material, det af nämnde verks egare uppfunna s. k.
hårdjärnet, ett slags tackjärn gjutet i coquill, och detta snart med största
framgång. Förutom relativ prisbillighet besitter detta material fördelen,
att framställningen af pansarblocken sker genom gjutning, hvarigenom de
kunna gifvas hvilken form man önskar och sålunda olika tjocklek på för
projektilanslagen olika utsatta delar, hvarjämte svårigheterna vid
tillverkningen ej såsom vid valsade järnet så väsentligt stiger med tjockleken. De
former, under hvilka pansarbefästningarna af detta material kommit till
utförande, äro dels såsom fasta batterier, dels såsom vridbara torn af den s.
k. kupolformen. Båda dessa konstruktioner hafva fördelen af liten trä ffyta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
