Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 19–20 - E. G.: Teater-revy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
624
TEATER-REVY.
ningen och utförandet af flera roller bidraga äfven till, att det gör sig
gällande. Frédérics roll är en vansklig uppgift, ty den kräfver med
nödvändighet vissa sällsynta förutsättningar, men har man dem, blir rollen mycket
tacksam. Herr Södergren, en af k. dramatiska teaterns yngste sujetter, som där
pröfvats litet eller intet, har den stora förtjänsten att vara verkligt ung, och
det är här mycket viktigt. Dessutom har en ung skådespelare, som i god ro
under skicklig ledning studerar in sin första stora roll (om denna ligger för
honom), den fördelen, att åskådaren tager hela hans personlighet med för att
bilda sig en föreställning om den figur, han vill framställa, inga hågkomster
från föregående roller, intet manér ställa sig hindrande i vägen. Herr
Södergren hade alla dessa lyckliga omständigheter till sitt förfogande, och resultatet
blef en ganska god bild af Frederic, i synnerhet sedan premièrens rädsla var
öfverstökad ; då spårade man väl mycket instruktionen; öfvergångarne från den
ena lexan till den andra voro något för skarpa. De mera bepröfvade artister,
som löste de andra uppgifterna, fyllde i allmänhet de anspråk, man har rätt
att ställa. Fru Dorsch spelade cien själfrådiga, oroliga modern med verklig
tragisk kraft och med en rikedom af de små finesser, det omsorgsfulla
detalj-studium, som ställer hennes konstnärskap framför det mesta vi ega hos oss.
Hon lyfte stämningen i den sista akten just så, som det måste ske, för att
slutet skall göra sin rätta, gripande verkan. Det hade varit lyckligare, om
hon kunnat säga den storslagna monologen ännu enklare och lugnare, men
fru Dorsch, som annars är den eleganta salongsdamen, måste spela en robust
bondhustru, och detta spel måste komma fram i gester. Annars skulle det
göra en utmärkt verkan, om mor Rose satt där och språkade för sig själf,
monotont, orörlig.
Familjens yngste son kallas på svenska för »Stollen». Detta tycker man
vara en mycket olycklig öfversättning af franskans »1’innocent», ända tills det
gäller att hitta på en bättre, hvilket nog ej är lätt. I denna roll alternera
fröknarna Ulrich och Lindzén, båda med framgång, men fröken Lindzéns
barnslighet är naturligare. Fröken Zetterberg har fullt riktiga intentioner med
sin roll, men det glada lynnet skulle vinna på att vara friskare. Herr
Holmquist är ganska rolig som morbrodern, och herr Hjertstedt gör en liten men
viktig roll helt enkelt förträffligt. Det är den rätta glöden och passionen hos
honom; genom honom förstår man först riktigt, hvilken farlig kvinna hon är,
den där Arlesiskan, som man aldrig får se. Det enda sorgliga undantaget
från det i öfrigt utmärkta, goda eller aktningsvärda spelet är framställningen
af den gamle herden Balthazar, hvilken jag ej kan finna annat än fullständigt
misslyckad. Likasom herr Engelbrecht ej gjort något annat än satt på sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
