Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Helena Nyblom: »Gösta Berlings Saga» af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»GÖSTA BERLINGS SAGA. » 29
- - - - - - - - – - - - - - - - - -
på Björna är i sm råa kraft en sådan tids- och verklighetsskildring, att den
förefaller såsom beskrifven af ett ögonvittne, och den därpå följande fram-
ställningen af, huru Sinclair hämtar sin dotter på Ekeby och länge håller med
slädan på gården för att vänta på henne, är något af det vackraste i hela
boken.
Vill den, som läser detta kapitel (1 :sta del., sid. r 78) blott tänka efter,
om man ofta finner en så sann och innerlig skildring af små företeelser 1 na-
turen, som i allt det den gamle hårde mannen roar sig själf med att sitta och
iakttaga, medan han väntar på sin dotter: solstrålarne, som smälta istappen,
talgoxen framför bikupan, dufvorna i slaget, skatorna och hunden i snön o. s. v.
Det är, som om det vore måladt af en af våra bästa unga målare, och där-
till kommer, att man likasom kan höra, huru slagen af den hårde mannens
hjärta blifva allt mildare under alla dessa små inflytelser, medan han tålmodigt
väntar utanför dörren.
Det är på det hela taget inga beundransvärda manliga karakterer, som
författarinnan sysselsätter sig med. Den enfaldige, uppblåste grefve Dohna,
som nästan gör ett idiotiskt intryck i sin öfverlägsna egenkärlek, - den nästan
vanvettigt girige Brobyprästen, – alla de mer eller mindre försupna, misslyckade
kavaljererna på Ekeby, - det är en samling representanter för mankönet, som
nog står ganska långt under medelmåttan. Men när man undantager den elake
Sintram, som väl ej är någon verklig människa, utan snarare ett slags symbol
af det onda, en personifikation af det ondas ödeläggande makt, och som i en
»saga» har fullkomlig rätt att uppträda, så är hvar och en af de öfriga verk-
ligt personliga och karakteristiska figurer. lVIan ser och hör dem allesamman.
De äro icke attrapper för vissa fel, som skola framställas och straffas, utan
sms emellan olika, felande, misslyckade personligheter. Det märkvärdigaste
med alla dessa syndare är det, att man måste hålla af dem, åtminstone känna
ett innerligt deltagande och medlidande med dem.
Saken är den, att författarinnan tror på det goda hos människorna och
kan till och med hos de mest misslyckade upptäcka något, hvarigenom de
skulle kunna upprättas och räddas. Ja, till och med hos den förskräcklige
Brobyprästen, hvars girighet gör honom till en nästan omänsklig varelse, fin-
ner hon en öm punkt: kärleken till hans ungdoms älskade, hvilken han åter·
ser som en gammal, vissnad fröken. Han glömmer för en dag sin lidelse för
pengarne och går fullständigt upp i att älska och tillbedja sitt ungdornsideal.
Ett af de mest gripande kapitel i hela boken är skildringen af denne elake
mans död. Man får först förklaringen på hela hans gradvisa förfall genom
den bekännelse, som Gösta Ber1ings deltagande tvingar honom till, och där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
