Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Helena Nyblom: »Gösta Berlings Saga» af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»GÖSTA BERLINGS SAGA.»
hela taget hårda människor, hårda, våldsamma, ofta råa handlingar, som skildras
i detta stycke historiskt värmlandslif, som Gösta Berlings saga framställer, men
författarinnan har en förmåga att skildra simpla och råa saker, utan att
själf ett enda ögonblick blifva simpel; det är vanligt att se, huru folk försöka
skildra fina människor och fina känslor utan att al1s göra intryck af att själfva
vara fina. En stor kraft och originalitet utmärker det allra mesta i fram-
ställningen.
Därjtimte besitter författarinnan en så ovanligt rik fantasi, att allt i naturen
får en ny och andlig betydelse för henne vid sidan af det omsorgsfull?, studiet,
hon egnar alla detaljer. Hon skildrar våren i trädgården i » Liliecronas hem», ·
den gamla underliga trädgården hos ·»mamsell Maria», den väldiga vårfloden,
som bryter fram mot dammarne~ Värmlands natur i det kapitel, hon kallar
»landskapet», lunden vid gården, där döden går fram i augustinatten, den af
törst försmäktande jorden vid beskrifningen af »torkan» o. s. v., o. s. v. ·
-
med en naturforskares noggranna iakttagelseförmåga, en diktares känsla och
fantasi. Den, som i dessa skildringar icke ser en både sann och poetisk
återgifning af naturens alla företeelser, måtte aldrig själf hafva sett på naturen,
eller åtminstone så likgiltigt och slarfvigt, att han egentligen icke alls har
någon uppfattning af dem.
De flesta nutidsmänniskor hafva föga fantasi: Gösta Berlings författarinna
har snarare för mycket däraf. När hon icke har naturens konkreta bilder att
låta denna fantasi sväfva mellan, öfvergår den stundom till ett fantasteri, som
gör ett oroligt förvirradt intryck. Så är t. ex. det kapitel, som kallas »Keven-
hiiller», en besynnerlig och dunkel allegori.
Det -förtjänstfulla vid en allegori är väl det, att den som en frappant
liknelse genast skall gripa läsaren. Men när ett vanligt sundt förstånd står
framför den som framför en gåta, tror jag, att dess mening är förfelad; också
är hela detta kapitel om Kevenhiiller fullkomligt öfverflödigt. Den fantastiska
orgien under »julnatten» gör också ett mera bizarrt än fantasifuilt intryck, och
af samma slags feberaktiga fantasiutbrott finns det åtskilligt. Konstlade
abnormiteter stöta en på flere ställen, så t. ex. kapitlet om »fru Musica>>. Man
kan nog blifva rörd, då man hör talas om en stackare, som nöjer sig med
att spela på ett stumt piano, men man kan icke tänka sig, att det rör en att
se - man kan ju icke säga höra det - : det måste endast göra ett intryck
af sorglig galenskap. I sammanhang härmed har stilen ibland något upp-
skrufvadt och onaturligt, som skrämmer en del läsare. En sak är en personlig
stil, en annan en ansträngd, och man föredrar alltid, att orden i en sats stå i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
