Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Helena Nyblom: »Gösta Berlings Saga» af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 »GÖSTA BERLINGS SAGA.»
sm naturliga ordning och ej kastas om, så att det låter som en öfversättning
från ett främmande språk.
För exemplets skull de första ord, hvarmed fragmentet till »Gösta Berlings
saga» börjar: »Jul var det, och bal skulle stånda å Berg». Det låter affekteradt
och är ej nödvändigt för att uttrycka något bestämdt. Likaså förvirrar det
en att ofta afbrytas af författarinnans egna utrop: »O, kusin Kristoffer, vet du
det ej !» »0, Gösta Berling, svagast och starkast af människor!» · >) 0, sena
tiders barn!» o. s. v. Det gamla ordspråket, som säger: »det enkla är svårt»,
är så sannt, - och människor med ett rikt innehåll hafva särskildt svårt
att hålla styr på aUt, hvad de vilja säga och uttrycka, så att blott det nöd-
vändigaste och sannaste kommer fram på ett naturligt sätt.
Samma öfverdrift, som jag finner i det fantastiska i boken, visar sig
också då och då i känslan. Så t. ex. då grefvinnan Elisabeths kärlek till
Gösta Berling förvandlas ti11 sträng hårdhet. »Nu ska jag bli kvar», säger
hon till honom, då hon vill tvinga honom att lefva, »om du vågar lefva,
skall jag stanna. Men vänta dig ingen glädje däraf. Tunga plikters väg skall
jag tvinga dig att vandra. Aldrig väntar du af mig ett glädjens eller hoppets
ord.» Detta är för mycket. Sådan kan ångern tala till sig själf, men det är
synd att tala så till en lidande medmänniska. Likaså i Anna Stjernhöks upp-
trädande vid Ferdinands graf. Denne unge man ser man aldrig; först när han
begrafves, gör man hans bekantskap. Det är dock egentligen med en lögn
som hon köper sin svärmoders tröst. »Se nu, hur jag älskar honom!» säger
hon och utbreder sitt flor på grafven, - men hon älskade honom icke.
H vad som, på det hela taget, denna författarinna behöfver lära sig, är att
koncentrera och moderera sig. Hon har så mycket att säga och beskrifva,
att hon måste lära sig att välja bland detta öfverflöd. Det är just icke så
ofta, som en bok lider af att hafva för mycket innehåll, snarare är tanke-
fattigdom och lamhet i föredraget en allmän egenskap hos skrifvande person-
ligheter.
Selma Lagerlöf har den sällsynta förmågan, att ej vara rädd för att kalla
onda ting vid deras rätta namn. Synden får en kraft vid hennes framställning,
som den aldrig får af sådana författare, hvilka blott satirisera den eller kanske
halft kokettera med den. Och· å andra sidan älskar hon det goda - icke
dygden i någon bestämd uniform, utan själfva den lifgifvande godheten, som
dock till sist är mäktigare än det onda, – och mellan dessa båda ytterlig-
heter förstår hon att anslå många skiftande strängar.
Skulle hela boken genomgås, så skulle en anmälan taga alltför vidlyftig
plats. Men innan jag slutar vill jag dock göra läsaren uppmärksam på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
