Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Edv. Alkman: De anonymes utställningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANONYMES UTSTÄLLNINGAR. 63
ha i en hast kommit långt ut. Blott en liten strimma land synes. Längst i
fjärran ett segel, likt en hvit prick, som ger oss en föreställning om horison-
tens aflägsenhet. Skyarna, som mörka, blågröna, med gestalter den ena mer
fantastisk än den andra, tåga upp mot zenit, kasta underliga, dröjande, nästan
för massiva slagskuggor öfver vattenytan, som ligger stilla, nästan häpen. Det
är åska i luften, säger någon; kanske är det bäst att vända hem. Knappt ha
v1 hunnit land, förrän det bryter löst. Den där hemska, lamslagna stillheten
var blott lugnet före orkanen.
En stillhet af helt annat slag visar oss Anna Carin. Konsten sätter
sig suveränt öfver tid och rum, som man vet; därför kan hon i ett ögonblick
förflytta oss till ett »Vattendrag i Småland». Från en kanske missvårdad fond
af björk och al kommer floden lugn, mäktig, utan brådska, och utan dröjs-
mål. Stillsamt, varligt, som man lär ha lefvat i våra fäders tid. Blott vid
båtbryggan, från flodens synpunkt ett tråkigt människoverk, blir den lug•na vågen
otålig och tränges med kamraterna för att komma fram.
Annu en annan naturstämning återger B. J. X En himmel, grå som
-
matt silfver, speglar sig i en svensk insjö, kransad med al, som växer ut på
smala landtungor ända till yttersta vattenranden. H varken sol eller dyster grå-
vädersstämning, ej den svärmiska »hjcertebanken», som månskenet vill inspirera.
Ingenting af medvetenhet - en poesi i den drömmande, omedvetna, jämna
rytm, som lefver i medelsvensk natur. Allt detta har konstnären ärligt känt,
men han kunde ha skildrat det vältaligare, i mjukare tonfall, med mera preci-
sion i greppet.
»Vemod, vemod - all naturen blickar vemod.» Orden föllo mig 1 sm-
net framför Sigrids lilla - utsökt vackra motiv från Ladugårdsgärde. Hori-
sonten flyr bort i fjärran bak kullens krön, som döljer det obestämbara, oänd-
liga – just det vi vilja gripa, men som aldrig låter gripa sig. Att det kan ligga
så mycken poesi i en horisontlinie, som tyckes vilja lyfta sig mot ett blått
hinsides! - Och så gå vi ur hand i hand. Per Starre för oss dit, där björ-
karna fira guldbröllop med sommaren, färdiga att inom kort bädda sig i vin-
terns snö. När Hb får oss om händer, har denna redan blifvit en verklighet.
Den har lagt sig, tjock men lätt, med mjuka konturer öfver markerna och
hustaken i någon af stadens utkanter. Aftonhimmelen är täckt af lätta moln
’
som kanske skingra sig senare på kvällen. Det blir nog kallt fram på natten,
lika kallt som på Ölz’nas vackra vinterbild, där Stockholm ligger insvept i en frostig
dimma, medan det snötäckta berget i förgrunden tar emot sista strålarna af
västersolen. Vinterkallt är det också i Phzlon’s förträffligt målade motiv från
Sibyllegatan; i Dudu’s »Vårsol» får snön ge med sig - man ser hur den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
