Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - L. H. Åberg: Några tankar i fråga om arfsrätt för utom äktenskapet födda barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA TANKAR I FRÅGAN OM ARFSRÄTT.
forna tider funnits och äfven kraftigt gjort sig gällande ej blott bland germa-
ner, utan äfven bland andra, särskildt indoeuropeiska folk, är obestridligt, men
lika obestridligt är, att den f. n., om den ens finnes, lefver med ett ytterst
tynande lif. Ingen känner gärna numer sitt förhållande till afkomlingar af
gemensam stamfader i fjärde, tredje eller ens andra led, såsom blott sådant,
grunda ett förhållande af närmare art, än det, i hvilket han af olika anled-
ningar står till flera andra människor. Det kan naturligtvis vara fallet, att
han faktiskt gör det, och därtill kan ju släktbandet gifvit anledning, men i
detta band grundar sig förbindelsen då visserligen icke. Orsaken till denna
förändring hafva v1 eJ anledning att här närmare ingå på. Vi konstatera blott
själfva faktum.
Nåväl - skall nu det naturliga, i samvetets osvikliga röst grundade plikt•
förhållande och följaktligen, där denna röst hörsammas, det kärleksförhållande,
i hvilket en man bör ställa sig till sina utom äktenskapet födda barn, vika
för släkthänsyn, och skall samhället sanktionera en dylik ordning? Vi för vår
del nödgas besvara den frågan nekande. Vare sig man utgår från den orga-
niska enheten inom familjen, ytterst mellan föräldrar och barn, eller från pre-
sumtionen af den dödes vilja, komma vi till samma resultat 1
).
I och för sig förefaller det onekligen obilligt och orimligt, att barnens
rätt skall inskränkas därigenom, att förhållandet mellan föräldrarne ej varit
det af sedlighet och lag sanktionerade. H vad samhället, hvad en rättvis ord-
ning människor emellan först och främst bör tillse, är väl, att den oskyldige
så litet som möjligt får lida eller ens vidkännas inskränkningar i sina rättig-
heter för den skyldiges fel. »Oäkta» barn få det nog i alla fall, enär de sällan
få åtnjuta en så god uppfostran, som ett eget föräldrahem kan erbjuda, hvar-
förutom, enligt nuvarande åskådningssätt åtminstone, en viss ignomi eller
hvad man kunde kalla en »nota levis» jämte andra obehag vanligen följa dem,
åtmin tone i yngre år och innan de fullständigt blifvit män för sig. Mer än
rätt och billigt vore det väl icke då, att samhället skänkte dem den upprät-
telse, det kan erbjuda dem genom att tillerkänna dem full arfsrätt i likhet
med äkta barn.
Men samhället har härvid äfven ett alldeles särskildt intresse, intresse för
sm egen välfärd och utveckling. Att den börda, som kallas oäkta barn, ej
bidrager till någondera, lär ingen betvifla, som något känner_det nutida sam-
hället. Att de i förhållande till sitt jämförelsevis tämligen ringa antal lemna
1
) Att ingå i kasuistiska detaljer är naturligtvis här ej stället; förmögenheten bör t. ex.
i hvarje fa~l naturligtvis vara mannens egen (ärfda eller förvärfda) och t. ex. ej hans hustrus.
Men här är blott fråga om principiella synpunkter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
