Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Edv. Alkman: Albert Edelfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALBERT EDELFELT.
n1ed ett sommarlif. Hon har lefvat det gladt och lätt, så som det lyste
sinnena, njutande allt, hvad först våren, sedan lifvets sommar kunnat bjuda.
Men när sommaren varit för het, kommer hösten tidigt. Hon känner, Mag-
dalena, att hösten är inne, fjärilarna dansa ej bekymmerslösa som förr, och
sländorna lägga ihop sina vingar. Naturen har fått dödstankar, och granarna,
nordens evighetsträd, susa en underlig koral om, att det våren såg födas skall
hösten mylla ned. Och hennes lif var blott ett sommarlif, medan längst inne
i hjärtat en förnimmelse, först svag och dunkel, sedan hörbarare, slutligen med
en oroande klangstark stämma erinrar henne om något, som sommarlifvets
brusande glädje öfverröstat, tystat ned, - att hon ändå är i släkt med gra-
narna, som borta från udden sända henne sin entoniga sång om e-vigheten.
Allt hvad förr hade värde och tjusning, förbindelserna för en dag, en timme,
vårens kärlekstankar och sommarens heta lekar, - allt får nu i minnet en
smak, som är vidbränd och bitter, den fyller henne med en outsäglig fasa,
som pressar hjärtat samman, fasa för den evighet, hvars tillvaro hon alltför
länge glömt att räkna med.
Medan hon i sin ifver och ängslan gräfver allt djupare i sina minnen,
hinner hon ända dit där våren började, hon finner ett par toner af en påsk-
hymn, de samla sig med ännu några andra till en melodi, med ord om upp-
ståndelse ...
Öfvergången från nattankarna till påskhymnen fyller henne med den un-
derligaste blandning af känslor. Hennes svarta skuldmedvetande lyses upp af
en räddningstanke, minnena från påsken, då hon var femton år, lefva upp
med styrkan af en hallucination, och där ser hon honom plötsligt lifslefvande,
aftecknande sig mot björkarnas gyllene blad, den Kristus, hon i byns kyrka
lofvade älska och tillhöra, och med ett outsägligt uttryck af skam och blygsel,
men också med en förtviflad förhoppning att det ändå är han, som kommit
för att rädda henne, sjunker hon ned på knä, knäpper hon krampaktigt sma
händer, höjer armarna ...
Men ack, det var icke han. Den långa gestalten i det hvita linnet var
blott en hallucination, målarens hallucination, ej hennes. Kanske var han
mgen hallucination alls, det är min tro. Denna utmärglade människa, som
stöder sig på sin staf för att ej falla samman, af hvars hufvud vi se en profil,
som är vulgär och konventionell på en gång, - med en blick som sofver
och en rörelse med högra armen som säger platt ingenting, - denna vålnad
af en finsk bonde förefaller mig mer uträknad af en reflexion, som vill något
extraordinärt utan att ändå riktigt veta hvad, än fritt skapad af en kärleks-
full och åtrående fantasi. Jag vet icke hvad han är: snarare än någonting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
