Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5–6 - Adolf Noreen: Fornnordisk religion, mytologi och teologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORNNORDISK RELlGION, MYTOLOGI OCH TEOLOGI.
vinner t i11 tro. Men myten skapas, äfven den, af skalden. Så t. ex. är säker-
ligen »Homeros» i mångt och mycket den grekiska mytologiens skapare, dels
såsom grundläggare, dels som fulländare.
Första steget till mytbildning är naturkrafternas personifikation eller åt-
minstone deras lefvande-görande. Redan den gamle greken Xenophanes yttrade
ju, att, om oxarne kunde föreställa sig gudar, så skulle de tänka sig dem i
oxars skepnad. I öfverensstämmelse härmed tänker sig människan, hunnen
till den mytologiska ståndpunkten, den makt, hon egnar gudomlig vördnad,.
iklädd mänsklig eller åtminstone djurisk gestalt. Valet af de attribut, med
hvilka man sedan i detalj utsmyckar den enskilda gudomligheten, beror på och
bestämmes af de allmänna lagarna för diktarens fantasiverksamhet öfverhufvud.
Det är ett ödesdigert missgrepp, till hvilket dock en mängd mytologiska for-
skare af rang gjort och fortfarande göra sig skyldiga, det att bakom hvart och
ett af gudens attribut söka en speciell naturgrund: att tillskrifva samtliga
de för honom i den utbildade myten karakteristiska dragen en dylik »bety-
delse»; att t. ex., sedan man gjort den skäligen enkla upptäckten, att Tor
är en personifikation af åskdundret, uppställa – för nöjet att få bes~.1ara dem –
frågorna: hvad » betyda» då hans vagn, hans bockar, hans handskar, hans
bälte, hans hustru, hans tjänare, hans tjänarinna och allt öfrigt, som honom
tillhörer? – att med ett ord förvandla gudagestalten till hufvud och lemmar,
i ord och gärningar, från det största till det minsta - till en sorts allegori.
Fastmera är det enkla sakförhållandet det, att, sedan naturfenomenets hufvud-
drag erhållit en · antropomorfistisk omklädnad eller så att säga tagit mandom,
denna i sin .tur befruktar den mänskliga fantasien och låter denna lydande sin
natur frambringa - generation efter generation allt fullkomligare, allt rikare ut-
vecklade - mytformationer, där hvarje ny detalj tillkommit på grund af naturligt
urval i helgjutenhetens och den poetiska sanningens jntresse; väsentligen på
samma sätt som medeltidens konstlösa Faust-saga först med Marlowes fantasi
aflade en konstnärlig produkt och sedan med Göthes en vida härligare, den
nu glömde stamfaderns stoltaste ättelägg. Men väljom exempel ur den forn-
nordiska mytologien !
· 1. Åskdundret, Thorr, den starkaste af alla naturkrafter, uppfattas gif-
vetvis som en ung, orimligt stark man. Hans attribut ge sig själfmant ur
situationen. Åskan »går» icke i forntiden, såsom nu, utan åker - d-äraf
ordet åska, fordom ds-a:kja » gud-åkning» - en högst naturlig uppfattning,
som äfven nu för tiden kan anträffas hos våra barn (»det kör»). Dragarna
äro bockar; emedan sådana bättre än hästar springa i berg, och molnen, där
åskan far fram, äro naturligtvis berg. I dem bo, som bekant, jättar, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
