Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5–6 - Adolf Noreen: Fornnordisk religion, mytologi och teologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 FORNNORDISK REL1GION, MYTOLOGI OCH TEOLOGI.
det värsta vilddjur och öppnar gap stora nog att sluka både gudar och män-
skor, så liknas det med allt skäl vid en ulf, och denna figur, vid hvilken nam-
net Fenrer knytes, är det värsta odjur, myten känner. Och tanken på, hur
hafvet ringlar sig rundt hela jordskifvan (Miagaror), skapar Midgårdsormen,
som från att vara hafvet själft blir ett odjur i hafvet och ännu torde delvis
fortlefva i de oändliga skepparhistorierna om »stora sjöormen 1>.
Med vikingatiden - Skandinaviens storhetstid, då skandinaver kolonise-
rade Island och Grönland, upptäckte Amerika, eröfrade England, Irland, de
skotska öarna och Normandie, sökte uppehålla Byzans’ tron och grundade
det rike, som med tiden skulle blifva moderlandets farligaste fiende – inträ-
der på grund af utländskt inflytande vår mytologi i ett nytt skede, som man
med ett visst berättigande kunde kalla det religions-filosofiska. Myterna för-
djupas och få en etisk innebörd. Detta beror förnämligast på beröringen med
kristendomen. Nästan allt vi i den fornnordiska mytologien beundra för dess
moraliska och religiösa djup beror på inflytande från kristendomens läror och
legender. Oden blir nu vishetens, lärdomens och den poetiska inspiratio-
nens inkarnation; dessutom himlens och jordens herre, alla gudars o~h männi-
skors fader. Men hvarför får nu Oden och icke t. ex. Tor eller Freyr
denna roll’? Förklaringen ligger däri, att denna högre mytologi är en hof-
mytologi, vikingaaristokraternas speciella mytologi. Folkets massa stod ännu
då den kristnades - ja, Gudi klagadt, vida senare - väsentligen kvar på
den primitiva naturreligionens ståndpunkt. Därför var det vikingarnas skydds-
patron stormguden, som blef öfvergud. Han bor nu i Valhall, som förlägges
till himlen, och Hel förvisas till »dimverlden» (Nijlheimr; jfr ty. nebel » dimma 1) ),
där hon får hålla tillgodo blott med de sotdöda. Valhall, krigarnas paradis,
utsmyckas nu så, att det skall kunna mäta sig med de kristna martyrernas;
fylles med mjöd, fläsk och slagsmål i stället för palmer och änglakörer. Hels
sällskap däremot· uppfattas som ett straff (»vite») så svårt, att ordet helvete
dugde att användas i kristen tid för det nya begrepp, det nu har. Hel får
Fenrer och Midgårdsormen till syskon, och alla tre erhålla till fader Loke,
som nu blir ondskans dämon och kanske till och med lånat namnet från
Lucifer. Men grundligast omstöpt blir den krigiske Balder. Han den » bålde»
blir fridsfursten själf, han himlakonungen dör oskyldigt, han världens ljus får
stiga ned till Hel, till helvetet, o. s. v., allt lika många paralleler till Kristus.
Om hans forna natur erinra numera nästan blott hans och hans Nannas namn,
hvilka på skriande sätt svära mot den nya roll, han fått sig tilldelad.
Den vetenskap 1i g a fläkten i denna vikingatidens mytologi röjer sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
