Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5–6 - Fredrik Vetterlund: Från Viktor Rydbergs ungdomsperiod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 90 FRÅN VIKTOR RYDBERGS UNGDOMSPERIOD.
Och v1 mötas af en märklig tendens, hvilken måhända en eller annan
bland vår samtids kritici något mindre borneradt skulle kasta i de otidsenliga
formernas skräpvrå, så framt de läst denne skald med verkligt förstående.
»Hvad Helenas, hvad den lille Erlands, hvad Sorgbarns och Singoallas
försvunna bilder innebure, hvad som symboliserade sig i deras framträdande
och bortgång, det vore något för döden oåtkomligt eller kanske hellre något
som döden skulle förklara. En hemsk bild (andra uppl. hade symbol) var
natten i skogen» o. s. v.
Man järnföre nu dikten »Drömlif», denna pärla bland vår vitterhets filo-
sofiska stämningsdikter, fri från Singoallas panteistiska vemodslyrik, tvärtom
ett uttryck för den stoltaste personlighetsidealism. Af det som där kunde mär-
kas i samma riktning, väljer jag, hvad som måhända mest faller i ögonen, då
sammanhanget måste brytas.
Naturen säges bida, att människan en gång skall förvandla dess drömlif
till en vaken och frigjord jubelsång.
"Det är därför med blommor hon pryds som en brud,
med symboler af alltings förnyelses tid;
det är därför hon profvar om våren den skrud
hon skall bära, när släktet har vunnit sin strid.
Det är frihetens hägrande paradishopp,
.som sin skimrande färgprakt i skyarne strör
och i blomman ger safter åt svällande knopp
och ger rosor på kinden åt gossar och mör."
Är icke detta en natursymbolik, sfu afgjord som Schellings och Atterboms?
Och hur många känna till, att den finnes hos Viktor Rydberg, hvars »Dikter>}
ändå ligga på hvartannat salongsbord?
Mot bakgrunden af nordens dystra nattscener uppstiger så likt en hägring
kontrastbilden af det fjärran Indien i Singoallas själ, när hon till slut ämnar
»fördrömma sitt återstående lif». Hvilken romantisk lyrik! Vi se »palmer
resa sig mot en grönblå himmel», v1 se det underliga klipptemplet med dess
tigande präster och dess prästinnor, som, då tamtam ljuder, »i gulds och pär-
lors skrud» dansa till offer åt skenet och växlingen för att sedan återgå till
åskådningen af »det eviga ·intet». Där vill Singoalla »för palmen tala om
granen i norden, för lotusblomman om näckrosen och för sig själf förtälja en
ändlös saga om en blåögd yngling» som »en vaggsång för sitt hjärta tills det
dringen här, i ypperliga, hemskt fantastiska naturskildringar från "den sista nattvandringen"
med en viss Rembrandtsartad belysning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
