Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Harald Hjärne: Frågor till en norsk unionsvän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 FRÅGOR TILL EN NORSK UNIO~SVÄN.
hjärta, uppoffra unionen icke blott för sitt lands intressen, utan äfven för
dess »Ligeberettigelse» och ».!Ere>~?
Dessa frågor torde icke tarfva någon lång utredning. Man kan
tryggt påstå, att hvarje svensk, han må vara och kallas »unionsvän>> eller
ej, bör vara villig att uppoffra alla både reella och formella >>öfverhög-
hetsanspråk» för unionens skull. Unionens upprätthållande är verkligen
ett så pass betydande svenskt intresse., att nationalfåfängan ej bör få
drifva sitt spel därmed. Jag tillägger vidare, att en svensk unionsyän
bör vara villig att för den goda sakens, nämligen för unionens skull,
hafva allt slags öfverseende med och, om möjligt, tillfredsställa den nor-
ska nationalkänslans luaf, äfven när de synas en utanför stående snudda
invid nationalfåfängans gräns. I detta afseende kan Sverige tryggt låta
sina anspråk på »likställighet» fara, så vida ~an icke finner en tröst för
eftergifterna i medvetandet af den äldre broderns naturliga försteg, som
just bevisas genom hans undfallenhet för den yngres något retligare
lynne. Sådana eftergifter kunna aldrig vara eller blifva farliga, - om
nämligen de äro egnade att i verkligheten befästa unionen.
Men två förbehåll måste göras.
De uppoffringar, so1n Sverige skall göra, måste göras för unionens
, skull, icke blott för Norges verkliga eller förmenta »Ligeberettigelse».
Det tjänar ingenting till att diskutera Norges abstrakta statsfilosofiska
eller juridiska »Ligeberettigelse», »Handlefrihed», »Eneraadighed>>, »Person-
lighedskrav» o. s. v. Alla de argumenter, som prof. M. anför till stöd
för dessa härligheter, äro fullkomligt öfverflödiga för hvarje lugnt tänkande
svensk läsare. Må Norge skaffa sig all den »Ligeberettigelse» o. s. v.
som det är i stånd att med ära och värdighet uppbära. Sverige har
intet skäl att missunna Norge ett sådant förvärf. Sverige har tvärtom
all möjlig anledning att inom unionens ram gå alla dylika norska önsk-
ningarj fullt och »utan sura minen till mötes. Men skulle det visa sig,
att Norges »Ligeberettigelse» icke kan af Sverige i alla stycken realiseras,
utan att unionen därigenom försvagas, då måste Sverige med beklagande
afböja att stå de norska anspråken till tjänst. Ty hvad har Sverige
med den saken att göra, om ej för unionens skull? Norge är ju en
>)Själfständig» och »suverän» stat., hvars intressen eller önskningar blott i
den mån, som de angå unionens upprätthållande, kunna påkalla Sveriges
inblandning. Om Norges ))Ligeberettigelse>> icke öfverensstämmer med
unionens kraf, så får Norge själft se sig om efter de bästa utvägarne att
uppnå sitt älsklingsmål. Om dessa utvägar föra ut ur unionen, så sker
det på Norges ansvar. Sverige har i sådant fall blott att välja n1ellan
två onda ting: antingen att med egna händer genom orimliga eftergifter
undergräfva unionen och sålunda dela ansvaret med Norge, eller också
att låta Norge ensamt bära ansvaret för hvad det för sin egen del åstun-
dar. Från svensk synpunkt kan valet knappast vara tvifvelaktigt, det må
sedan gå med unionen och Norge huru som helst. Sverige har ingen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
