Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Harald Hjärne: Frågor till en norsk unionsvän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅGOR TILL EN NORSK UNIONSVÄN. 205
ting annat att göra än att, när unionsintresset utan vårt förvållande råkat
1 fara, först och främst tillvarataga sitt eget intresse.
Det andra förbehållet gäller unionens värde i och för sig.
Unionen är för visso ett betydande svenskt intresse. lVIen unionen
är ingalunda Sveriges enda eller lzögsta politiska intresse. Om unionen
hade utvecklat sig till en förbundsstat och, så att säga, skapat ett gemen-
samt fosterland") då hade det kunnat vara någon mening i talet därom,
att unionsintresset skulle gå framför alla partikulära intressen, vare sig
svenska eller norska. Men det är i främsta rummet Norge, som icke
har velat veta af någon dylik statsutveckling, och det vore en oförlåtlig
dårskap af Sverige att upphöja Norges »Ligeberettigelse» till ett »unions-
intresse>>, för hvars skull alla svenska intressen måste träda tillbaka. Det
vore ju att göra själfva den söndrande principen till unionens lifsprincip !
Under sådana förhållanden har Sverige full rätt, lika väl som Norge,
att sätta icke alla sina särskilda intressen, men åtminstone några af de vä-
sentligaste framför unionen. Här är det icke fråga om Sveriges »öfver-
höghet» eller Norges »Ligeberettigelse», som -
i och för sig från svensk
synpunkt säkerligen icke betraktas vare sig som hinder eller son1 villkor
för unionen. Här gäller det helt andra och vida viktigare saker.
Sverige har genom en månghundraårig utveckHng förvärfvat ett
fritt statsskick, som nog, för så vidt som dess frihetsgarantier äro utveck-
lade, värderas lika högt af det svenska folkets flertal som Grundloven af
norrmännen. Till vårt statsskicks väsentligaste garantier hör det konsti-
tutionella ministeransvaret. Det kan nog finnas n1ånge i vårt land, som
önska, att detta ansvar måtte vinna en kraftigare utbildning. Men helt
visst äro de personer lätt räknade, som i längden skulle gifva sig tåls
därmed, att dessa garantier försvagades. Om nu Norges utvidgade »Lige-
berettigelse» i unionens namn skulle leda till det svenska ministeransva-
rets försvaga11de, skulle då de svenska unionssympatierna och därrned
unionens bestånd verkligen förstärkas? Kan man förtänka svenske fri-
sinnade män, om de inför sådana utsikter föredraga till och med unio-
nens upphäfvande framför ett maskeradt ministerielt eller monarkiskt god-
tycke i Sverige? Tror man, att svenske frisinnade män skulle blifva be-
låtne, om de blott upptäckte, att den minister, som i Sverige vore så
godt · son1 ansvarsfri, möjligen skulle komma obeting.adt under ett annat
folks parlamentariska kontroll? Om norrmännen nu klaga däröfver, att
utrikesministern icke är ansvarig inför deras storting, vore då missför-
hållandet häfdt, så snart detta storting hade ryckt kontrollen från Sveri-
ges riksdag, som i sin ordning ginge miste om sin konstitutionella rätt?
Tror n1an, att den svenska frisinnade allmänna meningen i längden kan
afspisas med förespeglingar om det norska stortingets ifver att tillvara-
taga äfven Sveriges intressen eller med löst tal om det konstitutionella
ministeransvarets betydelselöshet? Sådant tal låter egendomligt, när det
kommer från ett land, hvars färskaste europeiska ryktbarhet just utgår
från en kolossalt anlagd riksrättsprocess.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
