Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Harald Hjärne: Norska högerns realpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 44 NORSKA HÖGERNS REALPOLITIK.
samhällselernents intressen. Därmed må nu vara huru som hälst. För
en svensk kan det vara likgiltigt. Så mycket är dock säkert, att för inre
reformer har den norska högern icke synnerligen stor smak. Men dess klar-
synte anförare inse, att deras makt att motsätta sig sådana reformer dag
för dag försvagas. Hela det norska samhället är sedan lång tid upprördt
af rop på hvarjehanda mer eller mindre berättigade nyheter, af nye mäns
och nya skarors, en »höfdingaboren demokratis)>, profetiska snillens och
advokatoriska halfsnillens~ oförtrutna mödor att armbåga sig upp bred-
vid eller framför de gamla väluppfostrade och hedersam.n1a ämbetsmanna-
släkternas söner.- Det är valmännens gunst, icke längre de inflytelserike för-
männens välvilja, som det i synnerhet gäller att förvärfva. Ett parti, som
blott är i stånd att säga nej till valmännens alla omhuldade framtidsförhopp-
n1ngar, är i en demokratisk stat dömdt till evärdelig politisk betydelse-
löshet. Och orn högern sålunda låter skjuta sig åt sidan af sina med-
täflare, så genomdrifvas de kuktade reformerna helt och hållet dess med-
verkan förutan och i en vida skarpare utprägling än i fall dess opposi-
tion lyckats modificera åtminstone de allra värsta kapitulationsvillkoren.
Såsom norskt politiskt parti måste alltså högern se till, att mot-
ståndarnes högljudda kraf åtminstone för en tid må undanskjutas eller
mildras genom de bullrande krafternas koncentration emot ett annat 1nål,
hvars uppnående högern, på grund af sin ärfda statsmannaklokhet, tror
sig vara ensam mäktig att verksamt främja. Ett sådant mål synes lättast
och billigast erbjuda sig i en unionell »reform>>, afsedd att lugna och
hugna den norska patriotismen. Den reformen betalas ej af några nor-
ska intressen, utan af Sverige) som ju fortfarande sitter inne med åtskil-
liga ännu icke utdelade unionsförmåner. Och äfven högerns 1nän äro
norske patrioter i själ och hjärta. De längta att bevisa sitt sinnelag ge-
non1 ärofu1la gärningar. Att vrida äfven utrikespolitikens ledning ur Sve-
riges händer är en tanke, som ej kan undgå att tilltala ättlingarne af
banerförarne från Karl-Johans-oppositionens och ståthållarstridens dagar.
De lita därpå~ att det norska folket rn ed sitt sunda förstånd’\ kanske
snart nog, skall hällre skänka sitt förtroende till besinningsfulle stats-
män, som genomdrifva en faktisk, om också begränsad triumf öfver Sve-
rige, än till hänsynslöse uppviglare, som förespegla Norge en visserlig-en
glansfull, men osäker själfständighet såsom frukten af de sista unions-
bandens våldsamma slitning. De politiske väderdöparnes chiliasm skall
väl dymedelst ändtligen få maka åt sig igen för den borgarpatriciska
soliditetens hvardagskalkyler. För det parti, som ’ verkligen lyckas genom
kloka och ofarliga underhandlingar eröfra utrikespolitikens kontroll åt
Norge, hägrar såsom belöning utsikten att återvinna sitt skakade in-
flytande öfver tacksamme n1edborgare trots de gäckade demagogernas
förbittringsskrän.
För högern gäller det därför att göra unionsreformen i partiets
anda till grundvalen för unionens bestånd. Dess politik företer’) så att
säga, ett Janushufvud: en unionsvänlig uppsyn ler rr1ot Sverige, ett pa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
