Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Edv. Alkman: Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ola Hansson.
Ola Hansson: Materialismen i skönlitteraturen, Stockholm, Alb. Bonnier, 1892.
Kärlekens trångmål, Stockholm, Alb. Bonnier, 1892.
När jag går att redogöra för de tvänne bokhäften, med hvilka Ola Hans-
son denna vår riktat vår bokmarknad; så kan jag ej neka författaren och de
vänner han antagligen eger bland vår publik det nöjet att börja med - om-
slagen. Dessa äro nämligen prydda med en antologi af utsökta artigheter,
som den tyska kritiken lagt för författarens fötter, och det bör ju för oss sven-
skar vara glädjande, när en af de våra vinner ära och erkännande i utlandet,
- helst om det visar sig, att han ärligen gjort sig förtjänt däraf. Här i
Sverige fann man förr Ola Ransons böcker kvistiga nog för förståndet ock svår-
fattliga äfven för den välvilligast stämda inbillningskraft. Detta behöfde visser-
ligen ej betyda så mycket; orsaken kunde ju lika väl vara den, att publiken
•
eJ var mogen att fatta de nya sanningar han ville proklamera, som att han
·själf ej vore mogen för att ge form åt det som fyllde honom, som var hans
individuella egendom eller som han trodde vara det.
De senaste åren har han så godt som uteslutande uppträdt för tyskt
publikum, hvilket, att dörna efter omslagen på hans nya böcker, visat sig
bättre egnadt att uppskatta hans förtjänster än det svenska. I »Allgemeine
Kunstchronik», Wien, kallas förf. »en genialisk) bländande kritiker, en psykolo-
gisk kritiker, en skald) hvad stilens brokiga prakt, karakteriseringens frihet och
den dramatiska kraften i skildrandet af den lifvande bakgrunden beträffar».
En så pass känd personlighet som Hermann Bahr har i »Freie Blihne» om en
bland förf:s novellsamlingar skrifvit, att »den är en af de få böcker, hvilka man
måste ha/va läst. Förf. är en af dessa sällsynta konstnärer, som hafva något
att säga etc.» Mest entusiastiskt uttrycker sig dock Berlintidskriften »Magazin
fur Litteratun>, som, om jag ej misstar mig, haft lyckan att räkna förf. bland
sina medarbetare. Där säges, att han som »kritiker ställer sig värdigt vid
sidan af de förnämsta, en Jules Lemaitre, en Anatole France, en Georg
Brandes». Detta vill tydligen säga något.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
