Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Edv. Alkman: Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLA HANSSON. 291
- - – – - - - - - - - – - - - - - – - – –- - - - – - - -
Då man väl bör kunna antaga, att en utländing, som 1 sitt hemland ej
egt något namn att tala om, ej haft några särskilda chancer att i det främ-
mande landet mottagas med öfverdrifven välvilja, så är det med vissa förvänt-
ningar man efter dylika utsagor öppnar Ola Hanssons nya publikationer. Tyska
litteraturen har visserligen - antagligen af raceskäl - visat sig böjd att annek-
tera kända storheter från grannländerna. Jag har sett tyska läroböcker, i
hvilka författaren till »Die Frithiofssage» blifvit en ärlig, hemfödd tysk*). Dy-
lika skäl kunna ju dock ej gärna hafva varit bestämmande vid Ola I-Iapssons
upptagande i den tyska litteraturens sköte.
Den ena af författarens nya böcker handlar om »Materialismen i skön-
litteraturen» och har förut varit synlig på tyska. Med kännedom om de ofant-
liga massor pa_p_per, som de si$ta åren svärtats med utredningar af detta ämne,
kunde man ju ha anledni.ng att ho_ppas, att en framställning däraf, som i Tysk-
land vunnit erkännande, borde innehålla nya ~ynpunkter, hvi]ka i väsentlig
n1ån skulle klargöra de möjligen ännu outredda trassligheterna i frågan om den
senaste litteraturhistoriska epoken, naturalismens epok, ty det är om den bo-
kens innehåll rör sig.
Nyheterna förefalla emellertid icke att vara så öfverväldigande många,
icke ens för oss svenskar. Redan så tidigt som 1889 hade Verner von Hei-
denstam i broschyren »Renässans» antydt, att det säkerligen vore slut med de
naturalistiska ideernas envälde inom litteraturen; har man haft tillfälle att följa
de sista årens rörelser i de stora kulturlanden, så har man kunnat iakttaga,
huru steg för steg Heidenstams spådomar förverkligats. Men hvad som var
nytt 1889, är gammalt 1892. -Den vidräkning Heidenstam företagit med natu-
ralismens försyndelser, gör nu Ola Hansson om igen, i en stil, som på intet
vis kan jämföras med föregångarens, och med en tankeapparat, som lyckas
åstadkomma oreda äfven på de punkter, där förf. till »Renässans» uppnått re-
lativt tillfredsställande klarhet.
Uppriktigt taladt, har jag sällan arbetat mig igenom ett bokhäfte, i hvil-
ket jag haft så svårt att hå1la tråden klar, som i Ola Hanssons lilla broschyr.
Nå väl, man skulle gärna förlåta honom de ansträngningar, man får kosta på
honom, om utbytet stode i rimligt måttförhållande till mödorna. H vad detta
» om» innebär, därpå vill jag svara med en kortfattad granskning.
* *
Redan · första kapitlet i Ola H.anssons bok inbjuder till gensvar. Det
synes vara tillkommet genom ett hos naturalisthataren oförklarligt behof att
*) Det får väl betraktas som uttryck af samma ra ceegendomlighet, när Zorn af tyska
kritici plägar berömmas såsom "<ler begabte stuttgardter".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
