Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Edv. Alkman: Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLA HANSSON.
betraktar naturalismen som en öfvervunnen ståndpunkt, och att få eller ingen
af de sista årens debuter gifvit vid handen, att ungdomen ämnar fortsätta på
den bana, som under So-talet var så godt som allas farväg. Detta faktum ,.
som förra året fick ett eklatant uttryck i Jules Huret’s litterära interviewer 1) ,-
hindrar icke Ola Hansson att påstå, att den franska oppositionen mot naturalismen
visat sig ungefär lika kraftlös som den svenska, och att »ju längre ned man
når mot de allra yngsta till, dess mer möter oss skådespelet af en opposition,.
som är omsatt vanmakt och som endast når att framställa det nyas karrikatyr» ..
Lustigt nog, kan han knappast tillräckligt berömma J. K.. Huysmans, som dock
står naturalismen närmare än flertalet bland de yngre. Han hånar »dekadent-
litteraturen», n1en glömmer att Huysmans är dess kanske främste representant..
Han känner sig lyriskt stämd inför ett par artiklar i dennes bok »Certains» -
jag antar, att uppsatserna i fråga äro artikeln öfver Felicien Rops, »satanismens»
konstnär, och artikeln om »le monstre» i konsten - därför att dessa skildrin-·
gar »rotat upp i de djupaste schakten i människonaturen, där grymheten och
vällusten, fortplantningsdriften och förintelsedriften äro ett»; men han tyckes ej
ha en aning om, att detta är det med förfärande talang behandlade ämnet
äfven i Zolas »Therese Raquin». Han känner till Edouard Rod, som han
finner vara en »trätorr bokmal», men den nyidealistiska riktningens ojämförligt
talangfullare författare: Paul Desjardins, Eug. de Vogtie, Maurice Barres -
om dem vet han ingenting att säga. När han så skall bedöma de allra yngste
bland fransmännen, då väljer han den i Paris utskrattade Josephin Peladan,
hvars spiritism han förhånar, medan han själf, som v1 få se, i sina noveller
med smak sysslar med likartade företeelser.
Omdömena om den nuvarande tyska litteraturen äro ej stort bättre..
Sudermann nämnes icke; af öfriga författare nedgöres hvarenda en utom
... ietzsche och Rembrandtisten. -Böcklins redan trettioåriga konst uppställes
som oppositionsföreteelse gerit emot de sista årens tyska naturalism. - Så
skärskådas den moderna kritiken i dess mest typiska representanter, Taine och
Brandes, alltjämt med samma beundransvärda förvridningskonst, för hvilken
Brandes’ karakteristik blir »genomgående periferisk», och när man hinner till
bokens slut har man intrycket af att »det hele er ingenting», hvarken den
moderna litteraturen eller essayn öfver den.
Men något nytt skall komma, det är redan 1 görn· .gen. Hvari detta
-nya består, · är ej så lätt att utgrunda, ty så snart författaren kommer in på
det kapitlet, slår han om 1 ett språk, s~:nn i lättfatt1jghet står närmast mesopo-
1
) Samlade till volym: Enquete sur l’evolution litteraire. Paris, Charpentier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
