Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Edv. Alkman: Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 94 OLA HANSSON.
visning höjdt faktum. Nu tror jag, att man däri - om instinktivt eller med-
vetet lemnar jag därhän - hade fullkomligt rätt; blott menar jag, att man i
alla fall bör söka finna det gemensamma dubbelägg, ur hvilket de bägge dik-
tarna framkrupit.» - »Ägget)> finner han i materialismen såsom varande en
»allt beherskande tidsdisposition)>.
Med litet grand eftertanke kan man, äfven utan anlitande af ett vidlyft-
tigare positivt bevisningsmaterial, lätt inse, hur man i Tyskland kommit att
sammanställa Zola och Ibsen. De franska naturalisterna, specie1t Zola, voro i
Tyskland många år bekanta blott genom tidningarnas notiser om deras gräs-
liga obsceniteter, gent emot hvilka man väpnade sig med sin vanliga rustning,.
»die urgermanische sittliche Entrlistung}>, samt det mot allt ondt användbara
harnesk, som heter okunnighet; i sina sociala dramer, framför allt »Gengangere»,
med hvilken Ibsen först trädde fram för ett europeiskt pnblikum, rör han sig
med ämnen, som för en tanklös, borgerlig uppfattning sammanfaller med den
gamla föreställningen om Zola. Slutsatsen var lätt dragen. Zola och Ibsen
blefvo utslag af samma tidssjuka. L1genting är vanligare än dylika folksyllo-
gismer, hvilka en för folkpsykologien intresserad man som Ola Hansson bort
känna till. H vad som onekligen är ovanligare, det är, huru en kritiker af
förf:s i Tyskland attesterade rang kan låta dupera sig af en sådan slutsats.
Jag inbillar mig, att han skulle behöfva vida större förmåga som själatämjare
än jag villigt tilltror honom, för att en gång odla de elyseiska fälten med
Zola och Ibsen, kopplade samman i ett ok, bakom hvilket han själf hölle
tömmen och svängde färlan. Men när han dessutom röjer betänkliga ansatser
att vilja med dessa två till en treenighet sammanföra Tolstoy, har man nästan_
svårt att taga honom på allvar. Jag undrar, hvar han skulle få disponibelt
ett himmelrike nog rymligt att hysa denna treenighet, så att de tre enheterna.
komme på lämpliga distanser från hvarandra. Jag gör honom också den äran
att betrakta detta hans påhitt som ett utbrott af ett skämtlynne, som blott be-
höfver en liten forme11 träning för att utveckla sig till ett för våra förhållanden
ovanligt humoristisk temperament.
Det är ofta nog hardt när omöjligt att afgöra, hvilken litteratur författa-
ren känner till, och hvilken som är honom främmande. Han kan slunga
fram ett omdöme, som förefaller att vara baseradt på den djupaste okunnig-
het om hvad fr r,gan egentligen gäller, men straxt därpå blänker han med ett
c:itat, som åtminstone tyckes angifva, att det egendomliga omdömet får till-
skrifvas en annan omständighet än bristande material. Så förhåller det sig
t. ex. med hans omdömen om de sista årens franska litteratur. Det torde
icke vara någon hemlighet ens för den stora allmänheten, att man i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
