Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Edv. Alkman: Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLA HANSSON. 2 97
fransmannen varit konst, har hos skåningen tydligen varit ren, oförfalskad na-
tur - ; ej heller att vissa luktbestämningar vid skildringen af delikatare scener
i samma arbete skulle vara direkt kopierade i behandlingen af »Kärlekens
trångmål»: men säkert torde vara, att det är Huysmans’ exempel som föranledt
förf. att så ofta tillfälle gifvits, låta älskarnes känslor för älskarinnorna bestäm-
mas af de senares lukt. Jag antar, att om 01a Hansson i stället för Goethe
skrifvit Faust, så hade Gretchen i en känd scen stammat: »luktar - luktar
inte, luktar - luktar inte», ty för Ola Hansson betecknar frånvaron af känn-
bar lukt hos föremålet en neutral, död beskaffenhet, som gör det olämpligt
vare sig att hysa eller egnas ömmare känslor. Jag skulle blott önska, att han
tillegnat sig Huysmans, fina känslor för doftens alla nyanser och förmåga att
i ord återgifva dem. Så som de förekomma i »Kärlekens trångmål», verka
de som ett musikstycke, afläst i ett partitur, som nedskrifvits i en för läsaren
obekant chiffer.
Hemskare känner man s1g dock till mods, när de store ihjälslagne börja
gå ikring och spöka. I den första novellen, »Husvill», är Zola framme med
sm evinnerliga milieu, hvilken förf. förut ej haft ord nog starka att fördöma.
Novellen handlar om en ung skåning, som med en »nafvelsträng» är fastbun-
den vid sin hembygd, från hvilken han förgäfves söker lösgöra sig. Detta är
tydligen den mest koncentrerade tänkbara form för återgifvandet af »den yttre
och inre milieun, samfundet och släktarfvet, såsom de enbart karaktersformande
och lifsbestämmande faktorerna », >
’> hvilka bilda den mekaniska, objektiva åskåd-
ningens kardinallära». Den bondfödde uppkomlingen, hos hvilken race.n käm-
par med de nya individuella bildningselementen, går under i denna inre kamp·
Det finnes i denna händelse ingenting af »jagets mystiska nybildning>>. Den
stackars mannen slutar med att se sjg dubbel, och sticker knifven i sitt eget
bröst, när han inbillar sig mörda »den andre». Den historien borde Ola Hans-
son tänka på, när han härnäst skrifver kritik.
Hjältarna, eller rättare hjälten i Ola Hanssons fyra noveller är samme
skånske bondson 1
), som i verkligheten visar sig ganska mångsidig. Han är
tyst, stel och drömmande, men kan vid behof, i synnerhet i fruntimmerssäll-
skap, hålla tal och orera om sina ,>fina» känslor m. m. Han är »en sådan
där ömtålig planta till man, som man inte kan taga på utan att göra den fina
sjä1en ondt». »Framför allt är han en sensitiva, som man måste handskas för-
siktigt med, om man eJ vill äfventyra att se honom plötsligt rycka till, bli
främmande i en hast och försvinna.» Han går omkring med teorier om, att
1
) I "En sommarepisod" omnämnes visserligen ej hans härkomst, men det gör ingen-
ting, han är ändå densamme.
Svensk Tidskrift I892, 9, ro. 21 I I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
