Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9–10 - Edv. Alkman: Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLA HANSSON.
hvar människa bor en myckenhet folk. Kan han komma åt,
0
lägger han
1 sa
gärna sitt hufvud 1 en ung flickas knä, äfven om »sällskapet» är närvarande
och den unga flickan eJ är hans fästmö. Han har läst Kiellands »Det hele er
ingenting»; när han vill göra slut på en kurtis, som ej längre roar honom, så
använder han med fyndighet ett knep, som hvarje ung man borde lära sig
och som ingenstädes finnes så väl beskrifvet som i det nämnda Kiellandska pro-
verbet. Han har ur många andra böcker lärt sig många andra knep, men
dem har jag ej tid att nu göra reda för. På det hela taget äro novellerna
]ika jolmiga som kritiken är oklar. Några få rätt vackert gjorda beskrifningar,
särskildt i »Hafsfåglar» ge dem föga mer raison d’etre än denna.
lVIen det kan sannerligen vara hög tid att lemna Ola Hansson och hans
båda böcker åt sitt öde. Den olika ställning han i de båda arbetena intar
till naturalismen och dess främsta målsmän, erinrar om den gamle Strepsiades,
som hade för vana att svärja vid de gudar han förnekat. Detta är onekligen
en ful vana, som dock synes ha fått en sådan makt med förf., att han på
ena sidan kan taga tillbaka hvad han med mycken emfas konstaterat på den
föregående. Så heter det i hans kritikbok, sid. 34, att Ibsens dramer inne-
hålla »den successiva upplösningen af alla bourgeoisieideal», medan på nästa
sida, fortfarande a propos Ibsen, den naturalistiska diktningen karakteriseras
som »en sådan där den lilla stilens diktning, småfolksdiktning, tredjeståndsdikt-
nmg>>. Det fordras tvifvelsutan snille för att lösa dilemmat, hur en diktning
kan på samma gång upplösa bourgeoisieidealen och tillika vara tredjestånds-
diktning, d. v. s. en diktaing, hvari tredje ståndet, bourgeoisien, är det ideal-
öfver hvilket fantasien ej har makt att lyfta sig.
Att af förf. begära en riktig uppskattning af naturalismens historiska be-
tydelse kan efter allt det anförda ej gärna komma i fråga. Han inser icke,
att diktningen, som med romantikens lefnadssätt hunnit förkyla sig bland mol-
nen, väl behöfde rekreera sig i den lefvande naturens sköte. Hennes lynne
är dock sådant, att hon ej trifves länge med någonting. När vistelsen nere i
dalbottnarna eller i storstädernas djupa gator ej längre har nyhetens behag,
utan börjar smaka af hvardagssläp, längtar hon åter ut, uppåt. Men icke är
det skäl att därför förbanna vistelsen här nere såsom ovärdig eller förhatlig.
»Mohren har gjort sin tjänst, mohren kan gå.» Men icke skall man
sparka den stackars mohren, när han villigt vänder ryggen till för att lugnt
aflägsna sig. Och än mindre skall man sparka alla dem, som hjälpa en att
bedja honom gå. Detta är brist på urbanitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
