Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Litterära notiser - En ny romantik (Hans Larsson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERÄRA NOTISER.
Jigen i denna nya sydsvenska framställning samma proklamering af identiteten mellan konst och
vetenskap, som en gång förkunnades af nyromantikerna i början af seklet och som nu åter
gjorts modern af författaren till Rembrandt-boken, - en identifikation af dem, som väl att
märka icke med Zola vill göra konsten till vetenskap, utan tvärtom lär, att vetenskapen på
sin höjdpunkt mynnar ut i konst. Och det vindicerande af intuitionens betydelse, som bro-
schyren har till innehåll, står därför på mysticismens grundval, och förf. väcker åter till lif
ett uppfattningssätt, för hvilket det kan falla honom naturligt att välja ett sådant motto som
Stagnelii ord: "Kom tystnad, kom, med dunkelblåa vingar mig öfverhölj, och näps de fräcka
ljuden, som våga själens helga andakt störa".
Frändskapen med romantiken äfven i vår vitterhetshistoria tyckes sålunda förf. vara
medveten om. Emellertid finnas äfven härvid individuella särskillnader. Af den "helga an-
dakt" som Stagnelius kände, veta modernromantikerna nog föga. Mysticismen ff.tr hos dem
vanligen ett sensualistiskt innehåll i -
stället för deras föregångares teosofi.
Det vetenskapliga värdet af hr Larssons psykologi akta vi ej högt. Det finnes åtskil-
ligt däri af ett visst svärmeri för den stämning, hvari själen "lefver helt, med alla sina krafter
i innerlig enhet11
(det klingar Schellingianskt !), men af bestämda begrepp och lugnt sakliga
observationer finnes i hans <trbete icke mycket.
Han sammanställer för mycket intuition och känslostämning och kommer därför i
själfva verket att nedsätta intuitionens betydelse i själslifvet. Han föreställer sig, att vårt
tankelif börjar med en Yiss lägre, oklar intuition, så passerar genom det diskursiva, abstrakta
tänkandets sfär och till sist når sin höjdpunkt i en ny, högre intuition, som med sin förening
af klarhet och jnnehållsrikedom utgör den mest intensiva lifsyttringen i hela vårt själsliL
Detta är, tro vi, att inskränka intuitionens verkliga sfär. Intuition och diskursivt förfarande
är enligt vår åsikt olika sidor af hvar.fe själsakt, den högsta, som den lägsta, men ock hvarje
däremellan. Ingen verksamhet kan bestå blott i att plocka isär, utan hvarje funktion har sin
sida af sammanbindande art, innebär "syntes". Denna finnes lika väl i ett torrt Euklideiskt
bevis, som i siarens svärmiska aningar. Och ett häfdande af intuitionens betydelse för veten-
skapen, innebär därför icke något argument för identifieringen af konst och vetande.
Men förf:s missuppfattning af intuitionens verkliga betydelse går enligt vår åsikt ännu
djupare. Det är icke blott om dess område, som han tager miste, utan själfva dess eget be-
grepp fattar han felaktigt.
Han karakteriserar från en viss sida det intuitiva förnim~andet riktigt, då han fram-
håller, huru därvid "ett rikt antal föreställningar på en gång fasthålles i medvetandet". Men
sedan tager han genast åter tillbaka sina ord. ’’ Dock är det helt , isst icke principielt
rätt", säger han, "att kalla dem samtidiga, utan snarare är väl förhållandet, att uppmärksam-
heten icke riktar sig på mer än en föreställning, strängt taget ett enda moment af en före-
ställning i sänder, och att föreställningarna successivt passera blickpunkten, sväfva bort och
komma igen, i en hastighet som ju icke är för vår inbillning förestållbar, och som är så stor
att den för oss är detsamma som hvila." Och han tror, att genom denna tankens "agilitet"
föreställningarna komma under ·den hastiga omvexlingen "omedelbart intill hvarandra och i ett
och samma ögonkast kunna mätas och jämföras".
Intuitionen skulle sålunda blott på bestå i en ytterst hastig diskursion ! Nej, på detta
sätt blir aldrig någon enhet, någon verklig syntes möjlig. Förf. begår sensuali$mens vanliga
fel att förbise, hurusom tiden ej består blott i succession, ptan ock i perduration. Det är
endast tack vare denna sistnämnda egenskap, som tidsförloppet hänger ihop. Det kan låta
!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
